En själ i upplösning
När Anna var 21 år gick hon in i en akut psykos. Föräldrarna kunde bara vanmäktigt sitta bredvid och försöka finnas till för sin plågade dotter.
Hela världen förändrades såväl för Anna som för hennes familj när hon blev psykotisk. Det var i juli för tre år sedan. I dag kan hon se att det fanns tecken redan tidigare. ?
– Jag har alltid pendlat i humöret veckan före mens. Det tilltog allt mer två år innan jag blev sjuk. Jag var oerhört ångestfylld och ifrågasatte mig själv. ?
En kombination av stress och höga prestationskrav bidrog. Hon hade flyttat hemifrån och det var tufft med pengar. ??
Det hela exploderade ett veckoslut i juli. Anna, som just hade sagt upp sig, kom på besök till föräldrarna på fredagen. Hennes känslor av katastrof och ångest tilltog allt mer. ?
– Det finns en stark benägenhet för ångest på båda sidor i släkten, säger pappa Sven. ?
På söndagen tog föräldrarna henne till den psykiatriska akutmottagningen i Malmö där hon blev katatonisk och tyst. Inom tolv timmar fanns Nip-teamet hos henne (mer om teamet för nyinsjuknade i psykos på föregående uppslag). ?
Nu flyttades hon till teamets behandlingsavdelning. Även om Anna var mycket sjuk, och till synes avskärmad från omvärlden, minns hon allt som hände i detalj. Hon var rädd för människor eftersom gränsen mellan dem och henne var som upplöst. Anna upplevde att hon kunde gå in i andra och de hade samtidigt fritt tillträde till hennes kropp och tankar. Samtidigt ansåg hon sig vara personligt ansvarig för stort som smått och en fara för alla som kom i hennes närhet. ??
Under de två veckorna hon stannade på behandlingsavdelningen förblev hon tyst och stel. ?
– Personalen försökte få mig att röra mig. En gång när jag stod vid fönstret kom någon ur personalen och undrade om jag inte ville ha lite saft. Han lockade mig ett par steg i taget, och så hade jag plötsligt gått till köket. ?
– På kvällarna spelade vi Yatzy. Det var bra. Då kan du vara tyst, men ändå delta. ?
Nip-teamet började omedelbart med samtal. Från början var det enbart med föräldrarna, eftersom Anna var för sjuk. För föräldrarna, som var skräckslagna, betydde det stöd de fick i samtalen oerhört mycket.?
– Som förälder upplever du en sådan vanmakt att sitta med ditt barn som inte vill leva. Vi kunde inte hjälpa, bara sitta bredvid och finnas för henne. Personalen visade att de hade varit med om det här förut, att sjukdomen följde ett förlopp som skulle vända, säger mamma Pia.?
På avdelningen fick Pia hjälpa till med att få Anna att äta och ta sin medicin. Annas dödsskräck var stark och hon litade inte på någon utom föräldrarna. Extra jobbigt blev det när den ordinarie personalen kom tillbaka efter semestern och vikarierna försvann. Anna packade väskorna och ville hem.??
Så fick Anna komma hem över dagen. Nip-teamet och personalen såg att det gjorde henne lugnare och undrade om det inte var bättre att hon stannade hemma. Själva skulle teamet komma till familjen två gånger i veckan för samtal.?
– Det var som att få en present att få hem henne. Under hela hösten kom Nip-teamet hit, det var det som gjorde att vi orkade. Vårdcentralen hjälpte till och sjukskrev oss, min man och mig. En psykos berör hela familjen. Det är så oerhört personligt och in på bara skinnet. Psykosen gjorde trauman från Annas barndom och uppväxt synliga, som vi bearbetade tillsammans med teamet, berättar Pia.??
Nu följde ett halvår då familjen levde i sin egen bubbla. Allt som Anna hade upplevt i sitt liv bakades samman. Nuet var en förfärande evighet, ett skräckfyllt svart hål utan ljus. Hennes hörselsinne var också plågsamt förstärkt, så tv och telefon var avstängda. Alla kontakter utåt skedde via e-post. På kvällarna spelade de spel. Under dagarna stickade Anna på en kofta, varv efter varv. ?
Framåt jul kom vändningen. Hon blev gradvis bättre.?
– Min lillasyster skulle komma hem och jag ville inte visa henne hur sjuk jag var. Personalen sa: »Det går bra, ta det lugnt. I jul kan du dricka varm choklad och läsa Harry Potter.«?
En dag i februari blev Anna, som är mycket konstintresserad, nyfiken på en utställning. Hon gick in i konsthallen.?
– Det var en så fin utställning. Därinne kände jag hur jag kom tillbaka till den gamla Anna, hur jag för en stund blev frisk. Rädslan för människor och att jag kunde skada dem tog inte över.??
Samtalen med Nip-teamet, säger Anna, var guld värda. ?
– De var så lugna och trygga och lockade min nyfikenhet. Jag berättade exempelvis att jag inte vågade handla, eftersom jag var rädd för att butiken skulle explodera då. »Försök ändå«, sa de. Jag gick faktiskt och handlade, och det var det hemskaste jag gjort. Efteråt sa personalen att »du kan ju åka dit och kolla om det hände något«. Nyfikenheten vann och jag märkte att allt faktiskt var som förut. ?
Samtidigt, säger Anna, lade personalen mycket ansvar på henne. Även om hon var väldigt sjuk blev hon behandlad som en vuxen. De ingav hopp, samtidigt som de var realistiska om att det skulle ta tid.??
Hela tiden har Anna gått på så kallad basal kroppskännedom. En boll rullas över hennes kropp för att hon ska känna att den egna kroppen har en gräns.?
– Nu känner jag att jag står i min egen kropp. Jag kan vara kvar i mig själv även om jag lyssnar på andra, det tar inte över. Jag har också märkt att om jag står stadigt på fötterna i balans får jag inte så mycket ångest.