Farorna lurar i väntrummet

Pia Landahl sitter i väntrummet med sin demenssjuke man. Trots den genomtänkta, trivsamma inredningen uppstår problem, maken förstår inte att krukväxtens vackra röda bär är av plast och inte går att äta.

Väntrummet på sjukhusets akutmottagning i den stora staden x-köping måste vara helvetet på jorden. Åtminstone om man lider av hunger och ens högsta önskan är att det vägg i vägg ska finnas en kafeteria välfylld med läckerheter. Värmen från spotlighterna i taket är olidlig, svettdropparna i ansiktet rinner och tungan känns fastklistrad av törst. Det är en väntan timme ut och timme in. ?

Min demenssjuke make vägrar att sitta still en enda minut och går hela tiden nyfiket på upptäcktsfärd. Han rycker upp den ena dörren efter den andra och försöker dessutom otaliga gånger smita ut genom sjukhusporten. När jag ber personalen om att titta till honom som hastigast me­dan jag jäktar till toaletten möts jag av det överraskande svaret: »Nej, det vågar vi inte!« Döm om min förvåning! Ingen tycks förstå att den storvuxne mannen på 114 kg är som en svårstyrd tvååring, som leker rövare på toaletten och när som helst får för sig att öppna toalettdörren och försvinna ut. ?

Att min man ska få förtur för undersökning på grund av sin demenssjukdom kommer inte på fråga, det har jag inte heller väntat mig. Det är ju sjukdomstillståndet som avgör eventuell förtur för patienten. Jag får snällt finna mig i att stressa mig till vansinne i detta väntrum. ?

»Vad är det som låter?« hör jag somliga fråga innan de irriterat fäster blicken på oss. Min partner visslar nämligen oavbrutet från morgon till kväll. Det är en gäll, entonig vissling i a-moll. Ju mer frustrerad han blir des­to mer tilltar visslingen i styrka och därmed ökar irritationen hos andra i väntrummet. Mitt inre är i uppror. Inte blir stämningen bättre när min man försöker roffa åt sig en banan från en patient och en coca-cola från en annan. ?

Omgivningen verkar helt oförstående. Att möta någon med frontallobsdemens är för många en ny och omskakande upplevelse. Frontallobsdemens är sjukdomen som förbryllar.? ?

I väntrummet i den lilla x-byn känner man sig välkommen. Vi är igenkända och blir mottagna med ett leende. Väntan brukar inte bli speciellt lång, så min visslande man hinner inte störa andra vårdsökande särskilt länge och därför känner jag mig ganska bekväm. Personalen har försökt skapa en hemlik atmosfär med bland annat gröna, konstgjorda växter. ??

Men även i det goda väntrummet kan det uppstå problem som ingen förutsett. Här står ett träd med lockande, bärliknande plastkulor som i värsta fall kan förorsaka kvävning om någon får för sig att svälja en sådan kula. Det är just det jag befarar ska hända min man vid ett besök. I hans ögon ser de färggranna frukterna så frestande goda ut att han inte kan passera trädet utan att förtjust stoppa in ett par i munnen. Han inser inte att de förrädiska bären är av plast och försöker tugga på dem. Till hans stora besvikelse tvingas vi bända upp munnen på honom och plocka ur de farliga plastbären. ?

När jag berättar om incidenten för personalen och påpekar att jag tycker det är olämpligt med ett träd med plastkulor möts jag av likgiltighet. Det är ju inte bara min demenssjuke make som är begiven på allt han tror är ätbart. Även små barn kan ju luras att tro att plastkulorna är ätbara.?

Nej, väntrum är nog inte anpassade till patienter med frontallobsdemens och inte heller för deras medföljande anhöriga.