Födandets konst skildras i ny bok och utställning
Fotografen Emilia Bergmark-Jimenéz har under tre års tid dokumenterat 40 svenska förlossningar. Resultatet blev en bok och en utställning med bilder som ger en unik inblick i människors mest intima rum och livs största ögonblick.
På fredagen invigs en ny utställning på Fotografiska museet i Stockholm. Bilderna på svenska förlossningar är tagna av fotografen Emilia Bergmark-Jimenéz som också är aktuell med boken Födas och att föda.
Varför ville du skildra svenska förlossningar?
– Det var inte en fråga om vilja, jag hade inget val, den kom bara till mig. Jag hade tackat ja till att göra en reklamfilm med en förlossning, men när jag stod utanför dörren till förlossningsrummet kunde jag inte gå in. Jag tänkte att nu ska jag titta när hon dör, när barnet dör och när jag själv dör. Men eftersom jag är en rutinerad fotograf tog jag ett djupt andetag och gick in. Och det var något helt annat än jag förväntat. Jag kände att det här måste jag berätta om på ett sätt som folk känner igen sig i. Jag har ett arbete att göra här kände jag.
Var det din egna erfarenhet av en traumatisk förlossning som skrämde dig, tror du?
– Kanske lite grann, men den har jag bearbetat ganska bra. Jag tror framför allt att det handlade om samhällets inställning till födande som något livsfarligt. Redan som barn hörde jag talas om kvinnor som sprack ”från Ystad till Haparanda” när barn kom ut ur vaginan. Det fanns inga bra exempel. Men nu vet jag att det finns lika många berättelser som födande, kanske till och med fler eftersom det kan vara komplexa känslor.
Hur har du gått till väga?
– Jag startade projektet Svenska förlossningar under pandemin vilket var en stor utmaning. Det var svårt att komma in i vården, men personalen har varit otroligt hjälpsam. Jag efterlyste födande på sociala medier och fick ett enormt gensvar. I boken skildras 26 förlossningar, men jag har varit med på 40 födslar. Det är vaginala födslar, tvillingar, trillingar, planerade snitt, samkönade par, icke-binära och självstående föräldrar. Det enda som inte är i boken är urakut snitt eftersom det aldrig hände under tiden jag var med.
– Jag fick också gå bredvid personalen på Södertälje förlossning under två veckor för att få en förståelse för hur de arbetar.
Var det något som förvånade dig när du klev in i förlossningsrummet?
– Jag har insett hur otroligt formativ och existentiell en förlossning är för de som ska föda. Och hur mycket kontinuitet betyder för den födande. Det är en otrolig utmaning för barnmorskorna att komma in och presentera sig för en helt ny familj mitt i en förlossning.
Vad har varit svårast – och roligast?
– Det svåraste var att få till det rent praktiskt och att det var under pandemin. Jag hade jour en vecka före beräknad födsel och två veckor efter och det var en utmaning eftersom jag har ett annat jobb, familj och en häst att ta hand om.
Det var också en emotionellt utmanande att hantera mina egna känslor när det hände något oväntat. Jag beundrar verkligen vårdpersonalen och hur de hanterar sina känslor, det är jag enormt imponerad av.
– Det roligaste har varit att se barnen födas och se känslorna som sitter utanpå. Det är skratt, gråt och skrik. Att få vara med människor i den otroliga stunden och som fotograf få fånga det ögonblicket. Jag saknar förlossningsrummet varje dag, det är den bästa platsen på jorden för mig.
Vem tycker du ska läsa din bok?
– De som är intresserade av födande kommer nog att söka upp den, men jag tror att alla behöver den. Den innehåller så många aspekter av födandet – allt från känslor till politik.