Funderat

Plötsligt och överraskande hör jag någon säga bakom mig: »Du får inte hänga så där utan måste luta dig bakåt mot ryggstödet.«

Den första känslan är att jag befinner mig i en skolsal och att det är någon sträng lärare bakom. Eller i en militär utbildningslokal på den tidigare lite hårdare tiden. Men det gör jag inte.

Nej, jag sitter i ena kanten på åhörarläktaren i Sveriges riksdag och lyssnar på en interpellationsdebatt med bland andra äldre- och omsorgsministern Maria Larsson.

Det uppenbarligen förbjudna och fruktansvärda som jag hade gjort var att byta ställning och luta mig framåt med armarna mot kanten på bänken framför. Inte så att jag kom i närheten av någon i den bänken, ryggstöden på åhörarläktaren är för höga för det. Och dessutom – den andra åhöraren, en äldre kvinna – satt minst fem meter bort, på samma bänkrad som jag. Ja, vi var bara två på hela läktaren.

Men det var bara att lyda den uniformerade vakten och luta sig tillbaka mot ryggstödet. En stund i alla fall.

Någon halvtimme senare ville jag ta en bild av två av debattörerna som stod snett emot varandra nere på golvet framför talmannen. Men bildvinkeln var usel där jag satt, jag kunde bara se ansiktet på en av dem, så jag frågade vakten om jag bara någon minut fick gå längre bort mot läktarens mitt för att få en bättre vinkel.

Svaret från vakten var ett mycket bestämt nej. »De som sitter nere i kammaren tycker att de blir störda om det rör sig på läktaren«, sa han.

Störda om det rör sig på läktaren? Och de – våra folkvalda – ska klaga över att ingen intresserar sig för deras arbete!

För att få oss medborgare och väljare mer intresserade får de kanske bjuda litet mer på sig själva och då börja i de egna leden. Det var ju så att vi två, den gamla kvinnan och jag, var två fler än antalet lyssnande ledamöter i kammaren. Och nästa gång kan åhörarantalet minska med 50 procent, med bara den gamla kvinnan kvar på läktaren. Själv väljer jag kanske att lyssna på debatten via datorn, med en kopp kaffe på bordet intill och skönt framåtlutad med armbågarna på bordet framför mig. Utan någon risk för att någon ska tillrättavisa mig.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida