Funderat

När jag var ung hade jag svårt att lägga upp håret på spolar utan att svimma — så tungt var det att hålla armarna över huvudet.

1 februari 2008

Nu stod jag i operationssalen och höll krampaktigt i patientens tår. Instruktionerna var tydliga: »Du får inte släppa taget och du får inte hålla någon annanstans än i tårna för då osterilar du.«

Allt var förberett. En ung man skulle få sina trasiga ledband i knäet opererade och benet måste göras blodtomt. Narkossköterskan satt vid patientens huvudända och övervakade narkosen och en av operationssköterskorna plockade med instrumentgallret. Patienten var sövd och benet var fullständigt avslappnat – och fruktansvärt tungt. Den andra operationssköterskan hade börjat linda benet hårt från tårna och ned mot ljumsken. Benet skulle hela tiden hållas rakt upp. Det var den lilla elevens (min) uppgift, eftersom hon inte kunde så mycket annat.

Och jag höll så fingrarna vitnade. Jag måste klara det. Att säga, »neej, det orkar jag nog inte«, skulle aldrig ha fallit mig in. Och så klart hände det som inte fick hända. Foten gled ur mitt grepp och benet föll rakt ned, med låret tvärs över kanten på operationsbordet. Jag minns inte allt som sas i det ögonblicket, men jag fick klart för mig att benet hade kunnat gå av. Och det hade varit mitt fel – för att jag trodde att jag måste orka och att jag var duktig när jag inte bad om hjälp. Jag kan fortfarande få ont i magen när jag tänker på vilket onödigt extra lidande jag hade kunnat orsaka patienten, bara för att jag inte kunde, eller ville, inse min begränsning.

Det har skrivits och talats en hel del om »duktiga flickor« de senaste åren. Åtskilliga kvinnor har vittnat om hur de försöker leva upp till yttre och inre förväntningar på att de ska vara goda mödrar, högpresterande på jobbet och älskande hustrur, som dessutom lever sunt, motionerar och lagar ekologisk och nyttig mat. En livssituation som för många slutar i väggen. Hur många exempel på kvinnor som drabbats av utmattningsdepression eller som lämnar ett pressande »vanligt« yrkesliv för att i stället utveckla sina konstnärliga sidor har vi inte läst om i damtidningarna?

Jag känner sällan igen mig i de beskrivningarna. Jag har fullt sjå med att inse att jag inte är särskilt duktig. Mitt bidrag till duktighetsdiskussionen är att lära mig själv att acceptera att jag är en vanlig medelmåtta med ganska dåligt minne. 

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida