Håll fast henne!

När Berta, som har en demenssjukdom, ska få kateter för att tömma den överfyllda blåsan, gör sig smärtsamma minnen från förr påminda. Det blir till en mycket traumatisk upplevelse för både henne och personalen.

Berta hade varit ovanligt orolig. Hon ville varken äta eller dricka. Vid försöken att ge henne vätska, vände hon bara bort huvudet eller slog till muggen.

Läpparna pressades samman.

När sjuksköterskan frågade om Berta kissat, kunde inte någon av undersköterskorna erinra sig att det varit vått i blöjan.

– Berta, får jag känna dig på magen?

Syster Monica väntade en stund, och frågade sen samma sak igen. Berta gjorde ingen ansats till att ha förstått.

– Nu lyfter jag på täcket. Känn så kalla mina händer är. Jag har cyklat hit. Det snöar ute och halt är det.

Under småpratet sökte Monica hela tiden Bertas ögon, fick kontakt och undersökningen gick bra.

– Kan du sitta hos Berta en stund Marianne, så går jag och ringer doktorn. Bertas blåsa är full av urin. Hon måste tappas innan hon blir sämre.

Det dröjde ett tag innan hon dök upp i dörren igen, nu med en bricka fylld med utensilier nödvändiga för katetersättning.

Doktorn hade hållit med om att en tappning var nödvändig.

– Berta, nu ska vi tvätta dig i underlivet så du blir ren och fin.

Med lock och pock, lyckades de två rutinerade och skickliga systrarna, få av täcke och underbyxor. Lakanet fick Berta att hålla i och ha över halva kroppen. Det kändes mindre blottat så.

– Nu känns det kallt.

Med ett stadigt tag om varsitt ben initierades tvagningsproceduren.

Sterila dukar breddes ut.

Det prasslade förfärligt tyckte Berta.

– Nej, inte där, inte där. Hör ni inte då. Inte där, säger jag.

Berta försökte att med händerna skyla sitt sköte.

– Du får kalla på en personal till, som får hålla händerna. Det blir osterilt annars.

Ännu en undersköterska kom och hon placerades vid huvudänden för att hålla Bertas händer.

– Är ni beredda, för det här måste gå fort. Det är jobbigt för oss alla, men mest för Berta.

Med vana händer lät Monica urinröret leta sig upp bland veck och rynkor.

– Inte, inte där. Låt honom inte. Jag viiill inte! Ta bort honom!

Med varenda en av de magra lemmarna spända till bristningsgränsen försökte Berta göra sig fri från det hemska som höll på att hända henne. Hon sparkade, rev och slet så att skålar, pincetter, suddar och kompresser yrde.

Det tog tid innan Berta slappnade av. Den maximalt utspända blåsan tömde sig på den dryga liter, som hade smärtat Berta så svårt. De fick tömma lite i sänder, vänta en stund, stänga av med en klämma, lossa, tills det undan för undan slutade rinna i kateterpåsen.

Monicas kinder glödde när hon klappade Berta på kinden och talade om att det nu var över.

Den unga undersköterskan vid huvudgärden grät. Hon hade aldrig sett en katetersättning förr och lär väl aldrig glömma denna. Hennes händer skakade. Undersköterskan Marianne satt kvar på sängkanten, tyst, men närvarande.

Det började skymma ute. Snön föll sakta i gatlyktornas sken. Bilar for förbi, med ett av snön dämpat ljud.

Adventsljusstaken i fönstret silade sitt milda ljus över rummet. Den kastade sina strålar över Bertas fårade ansikte. Hon mumlade tyst ord som var svåra att uppfatta.