Här bedöms alla
På psykiatrisjukÂskötÂerÂskan Birgitta Westermans arbetsplats gör alla utom sekreteraren suicidÂriskÂbedömningar. Varenda patient ska nämligen bedömas.
Vi måste vara tydliga med att vi bryr oss”, säger Birgitta Westerman.
Hon finns på Järvapsykiatrin Kista, en öppenvårdsmottagning i en förort norr om Stockholm. Enligt deras lokala självmordsförebyggande vårdprogram ska en riskbedömning göras på alla patienter. Birgitta försöker ha en vårdplan för varje patient och en krisplan vid ökad risk. Krisplanen kan vara att en patient som uteblir får ett hembesök eller att en närstående kontaktas.
Varje ny patient får akutnumret till jouren där någon alltid svarar i telefon mellan 8 och 22 och numret till länsakuten på S:t Görans sjukhus. Det är också viktigt att kontinuiteten inte bryts, att säga att ”någon annan ringer om jag inte kan”.
Mottagningen ligger i ett mångkulturellt område och många av patienterna bär på trauman, inte bara från fängelsevistelser och tortyr, utan också annat våld och sorg. En stor del har också någon psykisk sjukdom. Många söker för depression.
När Birgitta får en ny patient tar hon alltid upp frågan om självmordstankar. Var tredje svensk har haft sådana men det är först då tankarna dyker upp ofta som det blir en riskfaktor. Hon frågar alltid patienterna om deras egna tankar om hur de mår.
— Många funderar kring döden. Det behöver inte betyda att de har självmordstankar. Det kan vara existentiella frågor kring detta att leva. Att de tänker på självmord men aldrig skulle fullfölja det är inte ett ovanligt svar, säger Birgitta.
Men många av hennes patienter är självmordsnära. De två läkarna hon arbetar med, och som har det yttersta ansvaret, litar på hennes suicidriskbedömningar, och bara en gång har hon ansett risken som så allvarlig att hon har bett en av dem göra bedömningen.
De använder både Beskows suicidstege och andra skattningsskalor. I samtalet med patienten letar hon efter både risk- och friskfaktorer på kort och lång sikt. Hon ställer till exempel frågor om psykisk sjukdom eller självmord i familjen och om alkohol, som är en vanlig självmedicinering mot depression samtidigt som den förstärker depressionen och kan bygga på med ångest dagen efter.
Uppföljningen av patienter som försökt ta sitt liv kan bestå av täta besök, minst en gång i veckan och telefonsamtal däremellan. På besöken pratar de om försöket, och letar efter olika skyddande faktorer. Att ha barn kan vara en skyddande faktor, liksom religiös tro. Sömn, mat och andra vardagliga saker har också betydelse, och mediciner kan behövas.
— De som hejdat sig från ett försök frågar jag vad som fick det att vända och hur vi kan hjälpas åt nu. Det är viktigt att vara klar och tydlig, och ge hopp om framtiden. Om patienten säger något som gör mig orolig för honom eller henne så säger jag det.
Då någon tar sitt liv uppstår mycken skuld och skam hos omgivningen och det är ofta svårt för de närstående att prata om det som hänt. Det vet Birgitta av egen erfarenhet. För 20 år sedan tog hennes bror sitt liv. Då gick hon sin sjuksköterskeutbildning efter att ha jobbat som skötare på Långbro i Stockholm i 25 år. I efterhand kan hon se att familjen hade kunnat få avlastning om någon samlat dem och gått igenom vad som hänt. Alla närstående kanske inte vill, men erbjudandet bör komma flera gånger, tycker Birgitta, eftersom de flesta först är förlamade av sorg.
— Numera har vi en transparens i familjen som har gett mig en trygghet jag hoppas kunna förmedla till patienterna. Arbetet är svårt, det kan vara tufft och slitsamt att träffa många människor som vill ta sitt liv. Då behövs det handledning och samtal med kolleger.