Har vi råd att inte ge farmor vård?

Har vi råd att inte ge farmor vård?
Christina Lindholm pratade om sårvård. Foto: Kaj Nyman

Med den provocerande rubriken hölls idag ett seminarium om sårvård och inkontinens i Almedalen. Två områden där det fortfarande finns mycket att göra för att minska både kostnader och patienternas lidande.

En ström av siffror flödade över powerpointskärmen. De handlade om kostnader, besparingar, tidsvinster, kvalitetsförbättringar, optimala bandage. Men mitt i strömmen av siffror stannade Christina Lindholm upp och berättade om den äldre mannen som lidit svårt av bensår i tolv år. Visst handlade seminariet om kostnader, men hon visade också att bakom alla siffror finns ett mänskligt lidande.

I tolv år hade han haft sitt svåra bensår, med invalidiserande smärtor. Han var också undernärd. När sårspecialisten frågade honom om hur han hade det med magen, berättade han att han i princip tillbringade all tid som han inte satt i rullstolen på toaletten med svår diarré.
Efter en stunds funderande skickade hon honom till en tarmundersökning, som visade att han led av ulcerös kolit. När han fick behandling för det skedde också en dramatisk förbättring av hans bensår. Det läkte på åtta veckor.

Rätt behandling sparar pengar

Men det gick förstås att sätta siffror på det också. Den tolv år långa sårbehandlingen hade kostat dryga miljonen, den åtta veckor långa behandlingen efter det att den ulcerösa koliten hade diagnostiserats 8 656 kronor.

Christina Lindholm, sjuksköterska, professor och en av Sveriges främsta sårexperter, var den ena av två inledare på seminariet under rubriken ”Har vi råd att ge farmor vård?”. Den andra var Hillevi Caris Svensson, ordförande i nätverket kontinet.se för inkontinenta och med personlig erfarenhet av problemet. Hon kunde också med siffror och exempel visa att det finns mycket pengar att spara på att ge rätt diagnos, rätt behandling och rätt hjälpmedel. Och mycket lidande att undvika.

Så de båda landstingspolitikerna Berit Wirödal (KD) från Skåne och Jan Åke Simonsson (S) från Västra Götaland hade väl inget annat val än att konstatera att vi snarare inte har råd att låta bli att ge farmor och farfar (bensår är vanligare bland män, medan det går fyra inkontinenta kvinnor på varje inkontinent man) den bästa tillgängliga vården.

Skam och okunskap

Varför görs det inte redan? Kanske beror det på att både bensår och inkontinens tillhör de lägst värderade sjukdomarna (”de är skamliga”, som någon uttryckte det) och att okunskapen i vården är stor. Vårdvalssystemen är ofta uppbyggda på snabba patienter, och sårpatienter, framhöll Christina Lindholm, tar mycket tid. Hon risade de (ofta privata) vårdcentraler som vägrar att ta emot sårpatienter och prisade Västra Götalandsregionen för dess sårcentrum i Skövde.

Lösningen? För sårvården i alla fall ett nationellt nätverk av specialistsjuksköterskor, att lära av andra länder – England nämndes som gott exempel – och tidig diagnostik, sammanfattade Christina Lindholm. Och möjligen att insikten sprider sig att det lönar sig också ekonomiskt att satsa på rätt behandlingar och rätt hjälpmedel när det gäller patienter med inkontinens eller elaka sår.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida