Hittar strategier för att slippa döende patienter

Hittar strategier för att slippa döende patienter
Anna Sandgren. Foto: Henrik Sandgren

När sjuksköterskor i akutsjukvård möter både akut sjuka och patienter i palliativt skede kan det vara svårt att orka växla mellan så olika behov. I stället stänger de av och undviker de palliativa patienterna.

Att vårda palliativa patienter i akutsjukvård där snabbhetens kultur råder, på till exempel vanliga medicin- eller kirurgavdelningar, är inte optimalt, konstaterar sjuksköterskan Anna Sandgren.

Hon har i sitt avhandlings­arbete studerat hur akutsjuksköterskor hanterar en arbetssituation där de måste skifta mellan akutvårdstänkande och palliativt tänkande. Det är två diametralt olika roller där det gäller att i ena stunden vara den snabba akutsjuksköterskan och i nästa stund kunna stanna upp och lyssna in den svårt sjuka, döen­de patientens behov.

Sjuksköterskorna kände sig frustrerade när de måste skifta mellan patienter med så olika behov och de riskerade att bli emotionellt överbelastade. En del upplevde det svårt att vårda de palliativa patienterna och skapade då strategier för att hantera situationen. För att slippa de palliativa patienterna undvek de dem, såg upptagna ut och frågade inte patienterna om svåra saker.

I en annan delstudie, med fokus på hemsjukvård, var det allra viktigaste för sjuksköterskorna att ge patient och närstående god vård. De löste det på tre olika sätt; en del av dem försökte ligga steget före och vara förberedda på patientens kommande vårdbehov. Det kallar Anna Sandgren framförhållningsvård. Ett sätt att lösa svårigheter och behov som dyker upp hos patienterna allt eftersom, benämner hon tillfällighetsvård. Det tredje sättet är stagneringsvård, då sjuksköterskorna inte har den emotionella kompetens som behövs och bara gör det de måste och ingenting mer.

Anna Sandgren har även intervjuat patienter och närstående. Gemensamt för patienterna var att de upplevde det svårt att leva i en ständig väntan och att de hanterade denna väntan på olika sätt. De kämpande patienterna ifrågasatte och sökte ofta annan behandling. De som anpassade sig, var nöjda, ifrågasatte inte och ville inte bli ständigt påminda om vad de hade framför sig. En tredje grupp överlämnade sig till vården och sa ”gör vad ni vill”, men deras närstående kunde i stället vara de som kämpade.

— Det enklaste för alla involverade är när patient och närstående har liknande förhållningssätt, säger Anna Sandgren.?Hon tror att det är bra om man som sjuksköterska funderar och reflekterar över sitt eget förhållningssätt kontra patientens, så att man inte klampar på till exempel i mötet med patienter eller närstående som anpassar sig.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida