Hon hartorkat tårar utan handskar

"På Venhälsan ville vi visa att vi inte var rädda för smitta och hade civila kläder", berättar Kajsa Flisager.

Venhälsan på Södersjukhuset i Stockholm öppnade i november 1982. Ett par år senare började det talas om en smittsam virussjukdom som spreds bland unga homosexuella män. Då kallades den för grid — gay related infection disease. ?

Visst fanns det de, utanför mottagningen, som undvek närkontakt av rädsla för smitta. De visste inte bättre, säger Kajsa Flisager, chefssjuksköterska på Venhälsan. Men några handskar när tårar skulle torkas såg hon inte till.?

— Däremot lades unga män som hade avlidit i aids i svarta säckar med dragkedja, i stället för att svepas i lakan. ??

Kajsa Flisager började på Venhälsan 1986. Rädslan har aldrig tagit överhanden i hennes arbetsliv. Inte sorgen heller, trots att hon under en period upplevde att två patienter i veckan dog i aids. Trevliga unga män. Det var tungt — men samtidigt: hon och hennes kolleger var övertygade om att det en dag skulle komma ett botemedel.?

— Men visst var det ett svårt besked att lämna på 80-talet, att någon var hivpositiv. Det första patienten frågade var: ”Kommer jag att dö?” Och vi var tvungna att svara: ”Ja.”?

Nu, liksom då, läser personalen labbsvaret innan de träffar patienten. Det ger lite andrum innan det är dags att kanske lämna ett besked till någon att han är hivpositiv. Då, när det ännu inte fanns någon behandling, minns Kajsa Flisager hur hon drog ett djupt andetag innan hon gav beskedet.??

Innan Kajsa Flisager började på Venhälsan vårdade hon aidssjuka unga män på Södersjukhusets hudvårdsavdelning. Hon var inte rädd för smitta då heller. Och handskarna kom bara på när hon skulle smörja in patientens kropp med salva.?

— I beslutet att bli sjuksköterska låg också ett beslut att jag skulle vara beredd på vad som väntade och att jag aldrig skulle göra skillnad på patienter — oavsett sexuell läggning, etnicitet eller något annat. Det ingår i mitt yrke att respektera alla. De som arbetar här har den inställningen, säger hon.?

Men visst mötte personalen på Venhälsan okunskap och rädsla från annan personal på sjukhuset. En rädsla för att de själva skulle vara smittade. Lite av ”nu kommer Venhälsan med sina äckliga prover”. Själva hade de ju valt att arbeta med patienter som kunde vara smittade och det rådde lite av en volontäranda på mottagningen, minns Kajsa Flisager.?

— Vi ville också visa att vi inte var rädda för smitta och vi gjorde det bland annat genom att ha civila kläder. Det kanske inte var så bra…?I dag är acceptansen större. Både mot Venhälsan och mot deras patienter. Kajsa Flisager skrattar lite när hon berättar om divorna som förr i världen skred in på mottagningen i stora hattar och dinglande smycken. Dem möter hon inte längre. De homosexuella har blivit mainstream. ?

För 25 år sedan gick hon på en del begravningar. På den tiden kunde hon känna att hon behövdes där för att visa sina sympatier — kanske för partners som aldrig blivit accepterade bland släktingar. Kajsa Flisager beskriver det som att hon var lite mer gränslös på den tiden. Gick på begravningar, lämnade ut sitt telefonnummer, fanns till hands alla tider.?

— I dag inser jag att om jag ska kunna hjälpa måste jag vara professionell. Man kan inte glida in och tro sig vara en fixare i någons liv. Så kan man inte behandla en annan människa. Ens eget behov av att trösta och göra gott för andra, och av den bekräftelse det innebär, kan man som vårdare inte lägga hos patienterna att uppfylla, säger hon.??

Allt vände för 17 år sedan när forskarna hittade en behandling som innebär att sjukdomsförloppet bromsades upp. När de började ge broms­medicinerna i mitten av 90-talet var det som att säga ”ta din säng och gå”, säger Kajsa Flisager. Samtidigt, på den tiden var biverkningarna svåra.?

— Patienterna blev illamående och fick svåra diarréer. Men värst var ändå fettomfördelningen. Kroppens fett omfördelades från kinder, armar, skinkor och fötter till buken. Patienterna fick svårt att gå och sitta, och det blev sådana konsekvenserna för utseendet att vi samarbetade med plastikkirurger.?

Så är det inte längre. Numera krävs inte heller den arsenal av läkemedel som behövdes i mitten av 90-talet. I dag behöver patienterna bara ta ett par olika tabletter och biverkningarna går att parera med ändrade doser och kombinationer. Bromsmedicinerna har förändrat livet för hivpositiva — och för personalen på Venhälsan.?

— Det är helt otroligt att få uppleva den här utvecklingen under ett arbetsliv. I dag kan jag svara ”nej, det tror jag inte” när patienten frågar om han kommer att dö i aids, säger Kajsa Flisager.

LÄSTIPS:
Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar, varav del 1 har kommit ut.