Jag förbereder mig för att dö

Vibeke kämpade länge förvissad om att hon med sin starka livskraft skulle kunna betvinga sjukdomen als. Nu går det inte längre och hon har bestämt sig för en tids vistelse på Vadstena hospice. Vibekes tankar under sjukdomstiden är nedtecknade av vännen och redaktören Anna.

4 maj 2007

27/1
Om tre dagar ska jag till Vadstena. Jag förbereder mig för att dö. Tidigare har jag blivit förvånad vid varje försämring; när jag måste släppa kryckorna och sitta i rullstol, när jag inte längre kunde dricka utan fick sond. Nu är jag före kroppen. Det känns bra. Medvetenheten har ökat.

Ole blev först helt förtvivlad över att jag förbereder mig på att dö. Det blev verkligt för honom. Vi förstår varandra bättre nu. Jag är inte min sjukdom, men sjukdomen är jag. Vi har nu fyra assistenter. Ole har accepterat situationen och vi har det bra.

Elvira gläder sig åt att vi ska åka till Vadstena. Alla assistenterna ska turas om med att vara där, liksom Emma, Caisa och Elvira. Maja har mycket att göra i skolan. Jag ska få riksfärdtjänst dit.

Johan ringde från Johannesburg. Jag har längtat så och grät. Han är mycket nöjd med sin resa.

Slutet av februari
Vibeke är hemma igen. Hon verkar nöjd med vistelsen och vi samtalar via lampan och bokstäverna om upplevelserna där.

De första veckorna i Vadstena ville jag vara på rummet när vi inte gick promenader. Sedan kändes det instängt och jag ville vara i dagrummet. Där fanns personal och tv. Korta stunder var jag ensam och tänkte, fann harmoni inom mig själv.

Vi träffade en nunna i klostret. Det var trevligt att prata med henne, men hon kunde inte svara på vad hon skulle ha gjort i min situation. Hon blev professionell och svarade undvikande; att jag kommer att få det bra och möta kärlek. Jag kände att jag hade kommit längre än hon i andlig utveckling.

Doktorn var jättebra. Han berättade om döden och om hur döendet kommer att bli. Man blir tröttare och tröttare och vill till sist inte gå upp. Engelsk forskning visar att man dör lugnt. Han var glad för mina frågor och berättade en grekisk gudasaga om lidandet och döden. Han arbetade på en vårdcentral och var bara på hospicet ibland, men hade varit med och startat det. als hade han erfarenhet av från arbete på Londons hospice.

12/3
Jag stressar mig själv med toalettbesöken, är orolig för att kissa och bajsa på mig och har svårt för att andas på toa. Det är jobbigt att besvära assistenterna hela tiden.

Jag har inte lust att smaka på någonting längre, vill bara dricka apelsinjuice ibland. Jag har inga mänskliga behov kvar. Nu vill jag resa, men först sedan Johan kommit hem och Maja tagit studenten. Eller ska jag överlåta det åt Gud? Jag är kanske Guds rådgivare. Jag vet inte om det är bättre att dö nu, så att de kan glädja sig av hjärtat åt de positiva saker som händer sedan. Ett svårt och ovanligt problem.

Jag känner mig favoriserad för att jag får tala om döden och hinner säga adjö till alla människor.

Detta är de sista anteckningarna jag har från
våra samtal. Den 8 april var sista gången jag träffade Vibeke i livet.

Utdrag ur Anna Holm (red)
Att leva solvänd.
En bok om Vibeke och ALS

Utgiven av redaktören på Books on demand.
Beställs på www.books-on-demand.com
ISBN 978-91-89370-50-0

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida