Jag fruktade för mitt liv

Jenny Lexhed tvångsintogs för utmattningspsykos 2001. Hon hade nästan utplånat sig själv i jakten på den bästa vården för sin autistiske son. I dag har sonen Lucas gjort många framsteg mot att bli en självständig individ och går i vanlig skola. Men allt har inte varit lätt.

Jag vill inte ha fler mediciner!

Han bär in mig i behandlingsrummet, de brottar ner mig på en brits och håller fast mig.

Skräckslagen ligger jag där med vårdare överallt som håller ner mina armar och ben. Pulsen är uppe i tvåhundra och det gör ont i hjärtat. Jag är rädd att jag ska få en hjärtattack. Jag ser framför mig hur de ger mig en spruta, jag somnar och sedan drabbas jag av hjärtstillestånd och dör. Några dagar tidigare, innan jag blev isolerad på mitt rum, läste jag en artikel om hjärtstillestånd. I artikeln stod det att om hjärtstillestånd inträffar, har man bara några få minuter på sig att agera in-nan det är för sent, innan personen dör. När jag har somnat kommer vårdarna att gå därifrån och lämna mig ensam. Jag kommer att få hjärtstillestånd och ingen kommer att finnas vid min sida och kunna ge mig den akutvård som jag behöver. Jag kommer att dö!

Jag drabbas av panik.

– Jag vill ha Calle här. Jag vill ringa min man. Jag vill att Calle ska vara här om ni ska ge mig en spruta, säger jag.

Om Calle finns här kommer han att vaka vid min sida. Han kommer aldrig att låta mig dö, aldrig, tänker jag.

– Okej, säger Doktor K. Du får ett samtal.

Vårdarna släpper taget om mina armar och Doktor K ger mig sin mobiltelefon för att jag ska kunna ringa. Jag slår numret till kontoret, jag frågar efter Calle, men hon som svarar säger att Calle inte är där. Försök på mobilen i stället, säger hon. Febrilt knappar jag in hans mobilnummer, men allt jag hör i andra änden är hans affärsmässiga talsvar.

– Får du inte tag på honom? säger Doktor K.

– Ett samtal till, bönar jag och Doktor K tittar på sin klocka. Han hinner inte svara.

Jag slår numret hem och jag hoppas vid Gud att Calle ska svara.

– Hej, du har kommit till familjen… Svararen går på där också.

– Calle, om du hör det här, svara. Jag behöver dig nu. De ska ge mig en spruta och jag vill inte…

– Nej, nu kan vi inte vänta längre, säger Doktor K och tar telefonen ifrån mig. Jag ska åka bort över helgen och jag har ett flyg att passa.

Sköterskan har redan gjort i ordning injektionen. Paniken är total och jag har dödsångest. Tårarna rinner. Hårdhänt vänder de mig på mage, drar ner mina byxor och sticker sprutan i skinkan. Det svider till lite grann och sedan släpper de mig. Vårdarna skingras och doktorn rusar iväg till flyget som han har bråttom att hinna till.

– Jag är fortfarande vaken, säger jag till sköterskan som är kvar vid min sida.

– Jaa, säger hon, varför skulle du inte vara det?

– Jag trodde att jag skulle somna av injektionen, säger jag.

– Nej, du kommer att vara vaken hela tiden.

Ingen hade informerat mig om vad som skulle hända. Jag trodde att jag skulle somna av injektionen.

Hela helgen blir ett helvete. Den värsta akatisin klingar dock av efter första dygnet.

Jag är arg och upprörd och ber att få ett samtal med psykologen tillsammans med min man. Tvångsinjektionen är den värsta upplevelsen i hela mitt liv. Jag fruktade för mitt liv. Det var ett övergrepp och kändes som en våldtäkt.

[Jenny Lexhed är civilekonom, kommunikationschef och en av grundarna till företaget Talarforum. Hon bor med sin man och tre barn utanför Stockholm. www.jennylexhed.se]