Jag gav en injektion utan ordination
»Lever Erik?« var det första jag frågade när jag kom till jobbet på morgonen. Frågan var motiverad.
Kvällen innan hade jag gett den gamle mannen Nozinan
i injektion, utan ordination! Som tur var levde han. Han mådde till och med utmärkt efter att ha sovit en hel natt för första gången på ett par veckor.
Erik hade blivit allt mer manisk den senaste tiden och nått något slags kulmen kvällen före. Både de andra patienterna och vi som
jobbade var helt utschasade av det tempo som han hade lyckats driva upp på hela avdelningen. Själv var han på topp, i ordets verkliga bemärkelse. När han inte försökte ringa till drottning Elisabeth eller den amerikanske presidenten for han runt och underhöll sina medpatienter på allehanda sätt.
Situationen var ohållbar. Möjligheten att ge vid behovs-medicinen 50 mg flytande Nozinan hade vi redan utnyttjat, gånger två! Vi var desperata. Nu återstod bara att lägga honom i bälte. Men Erik var närmare 80 och inte ens mina arbetskamrater, rutinerade skötare som hade jobbat i evigheter på den psykiatriska intagningsavdelningen, var särskilt pigga på att göra det. Och jag var 23 och nyutbildad.
Någon frågade om man inte kan ge Nozinan i injektion. Jo, det kan man förstås, tänkte jag. Tar bättre gör det också. Sagt och gjort. Jag gav honom 25 mg intramuskulärt. Han fick det stående, att lägga honom ned var omöjligt. Men stod gjorde han inte länge. Han gick i däck. Och då, först då, fattade jag vad jag hade gjort. Jag hade gett en injektion som jag inte hade ordination på, och det till en gammal man som var ganska
skruttig och dessutom hade fått en hel del Nozinan redan tidigare. Vad tänkte jag på?
Jag kastade mig över Fass och läste:
»får inte ges i intramuskulär injektion utan noggrann övervakning«. Milde tid, så här får man bara inte göra och tänk om han dör. Jag blev helt utom mig. Men tror ni att jag ringde jouren? Inte då. Jag var förlamad av skam över hur jag hade kunnat göra så. Och jag skäms fortfarande. För att jag gjorde en sådan vansinnig bedömning och för att jag gav en injektion utan ordination, men mest för att jag var mer rädd om mitt eget skinn än om Eriks mående. I stället gick jag hem. Jag bad mina arbetskamrater att kolla blodtrycket ofta och hålla flera extra ögon på Erik. Men jag hade lika gärna kunnat stanna kvar och göra det själv, för någon vidare nattsömn blev det inte. m
Har du egna erfarenheter av att ha gjort misstag i ditt arbete? Skriv till Vårdfacket och berätta.
E-post: kicki.engstrom@vardforbundet.se