Jag vill se en läkare i ögonen

Ulrika är 30 år när hon får veta att hon har en hjärntumör. En tid efter operationen lämnar pojkvännen henne och tillvaron rasar ihop. Men Ulrika ger sig inte; hon vill leva och läser allt hon hittar om sjukdomen. Det hon får veta är skrämmande.

2 november 2007

Efter att ha läst om prognosen kände jag att jag behövde svar, jag behövde se en läkare i ögonen för att våga lita på det han sa angående min tumör.

Jag hade en telefontid inbokad hos min neurokirurg en vecka senare och jag ringde nu till mottagningen för att se om det gick att ändra tiden till ett besök.

– Hej. Jag heter Ulrika Sandén och jag har en telefontid hos Bengt på tisdag. Kan jag få en besökstid i stället? Jag har läst på internet att min överlevnadsprognos är mycket sämre än vad jag tidigare har hört och jag är rädd.

– Vi har tyvärr ingen tid förrän tidigast om en månad.

– Men om jag går dit på tisdag och tar ett femminutersbesök i stället för telefontiden?

– Nja, jag vet inte om det går, jag måste kolla med Bengt. Kan jag återkomma till dig?

Återigen ställde sjukvården upp på ett fantastiskt sätt. Redan efter mindre än en timme ringde hon tillbaka och meddelade att jag hade fått en tid på tisdag förmiddag och att jag, om allt går som det ska, får hela 20 minuter. Det kändes fantastiskt skönt. Att vänta en vecka på att få diskutera sin prognos är länge nog, men ändå hanterbart.

Under veckan har jag tittat på Lunds universitetssjukhus hemsida. Där hittade jag följande beskrivningar av min lågmaligna tumör:

»Maligna gliom kan ej botas med dagens metoder. All behandling syftar till att förlänga överlevnaden. Även om man makroskopiskt kan operera bort tumören, kommer alltid tumören tillbaka förr eller senare.«

Och:
»Yngre patienter med lågmalignt gliom kan, efter kortare eller längre tid, utveckla ett högmalignt gliom. Äldre patienter utan tidigare känd tumör, insjuknar sannolikt direkt i ett högmalignt gliom, oftast med snabb progress och dålig prognos. När diagnosen högmalignt gliom är verifierad, är prognosen samma för båda grupperna oavsett tidigare sjukdom.«

– Men Ulrika, hur gick det på mötet. Vad sa läkaren?

Min mor låter rädd, riktigt uppskrämd. Precis som jag också känner mig.

– Jag har inte varit där ännu. Jag ska dit på tisdag. Håll tummarna.

Utdrag ur Ulrika Sandén
…och jag vill leva
Utgiven av Prisma 2006
ISBN 91-7232-069-9

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida