”Kalla mig gärna dödsmorska”

Hon har suttit vid tusen dödsbäddar och vet att smärtlindring inte garanterar en fridfull död. De flesta önskar sig också ett själsligt stöd.

5 oktober 2011

Sjuksköterskan Anita Lanz kallar sig gärna ”dödsmorska”. Likaväl som vi behöver hjälp att födas kan vi behöva hjälp att dö, och då tänker hon inte på nedsövning eller morfinpumpar. God smärtlindring är grundläggande, men Anita ser helst att läkemedlet ges som plåster eller droppar och i nödfall som injektion, så att den döende inte överdoserar utan är vaken och kan ta ordentligt avsked av sina närmaste.

— Visst finns det situationer där nedsövning kan behövas men jag anser att många läkare som för­ordar det inte har tagit itu med sin egen dödsrädsla. Det är lättare att söva än att verkligen möta den döende patienten, säger hon.

Anita bor i Reinach söder om Basel i Schweiz sedan mer än 40 år och har i över tio år arbetat med döende patienter vid regionsjukhuset i Menziken samt i ett mobilt hemvårdsteam för cancerpatienter. Hon utbildade sig till ivasjuksköterska innan hon lämnade Sverige och senare även till narkos- och onkologsjuksköterska. Dessutom har hon utbildat sig till jungiansk bioenergiterapeut. Om patienten vill kan hon ge ett slags massage som påminner om akupressur men syftar till att låsa upp blockeringar i kropp och själ. Övergången från liv till död är, som Anita ser det, en spirituell erfarenhet som för många blir en ljus upplevelse. Ångestfyllda patienter leder hon ofta i en guidad meditation, där hon introducerar livets gröna och dödens gula ängel. För många patienter blir änglarna en stor tröst och upplevs som verkliga, vilket de är för Anita.

Det här är naturligtvis kontroversiellt och hon är van vid att mötas av skepsis från strikt naturvetenskapligt håll. Hennes man och två av de tre döttrarna är läkare så diskussionerna i familjen har stundtals varit heta. ”Men vi lär mycket av varandra.” Däremot misstror hon ”akademiker som undervisar om palliativ vård trots att de knappt har sett en människa dö”.

— Som jag ser det är ingen allvetande. Det finns dåliga läkare precis som det finns charlataner inom alternativmedicinen. Jag tror självklart inte på handpåläggning som bot mot bröstcancer men när det gäller bioenergiterapi märker jag ju att det hjälper patienterna att bättre stå ut med lidandet.

— Det finns ingen kungsväg till en fridfull död, en människa som är fast övertygad om att det inte finns något mer liv än detta behöver inte alls känna mer dödsångest. Och till en patient som vill tro på något mer, men inte gör det, kan jag säga: ”Det gör inget, jag tror för oss båda!”?

Ändå är jordnära snarare än from det intryck som Anita Lanz ger, hennes språk kryddas av ett och annat kraftuttryck och efter en svår dödskamp kan hon åka hem och skingra tankarna med ett glas vin, en cigarett och en bra deckare på tv.?

Det som gör att hon orkar är känslan av att ha gjort det hon kan för att hjälpa. Att veta att patienten fick dö utan smärta och rädsla. Men jag är verkligen inte någon genomgod människa, betonar hon, jag kan bli knallarg och säga ifrån ordentligt till både läkare och patienter.

Hon är mycket kritisk till hur svårt cancersjuka patienter kan övertalas till plågsam och meningslös cellgiftsbehandling i stället för att få hjälp att börja ta avsked av livet. Dödshjälp, som är tillåtet i Schweiz, är hon också tveksam till. Det visar att sjukvården inte har kunnat hjälpa den sjuka att dö i frid på ett naturligt sätt. Anita ser ändå att mycket hänt inom den palliativa vården sedan hon började jobba på 1960-talet, när döende patienter kunde rullas in i badrummet medan man väntade på att de skulle avlida. Hon nämner Peter Strang och Barbro Beck-Friis som två stora inspiratörer.

När Anita träffar en döende patient första gången inleder hon med allmänt småprat och vid lämpligt tilllfälle kan hon säga: ”Din sjukdom är ju i ett framskridet skede, har du några frågor just nu, om inte kan du alltid prata med mig senare.” Hon vinnlägger sig om att vara rak och ärlig, även mot de anhöriga. I sin bok berättar hon om bonden Kari som vände ryggen till alla, inklusive sin familj och Anita. Till sist sa Anita: ”Är det ditt mål att bara ligga här och vänta på döden? I så fall får det bli så. Och då är det här mitt sista besök.” Den svårt cancersjuka mannen började då gråta och han och Anita hann föra många samtal om de många svårigheter han hade upplevt under sitt liv. Innan han dog hann han också komma sin familj nära.

Hur känner du inför ditt eget döende??

— Jag är skiträdd för att ha fel folk omkring mig. Men jag har drillat mina döttrar så nu vet de precis hur jag vill ha det.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida