Kristians egna rum

Ventil. Sveriges mest kända patient­bloggare, cancersjuke Kristian Gidlund, skriver för sin egen skull. Han vill inte dra in vårdpersonalen i sina texter.

Miljoner människor har fångats av Kristian Gidlunds, 29, texter på nätet om sin oundvikliga väg mot döden. Cancern som startade i hans mage har spridit sig och går inte längre att stoppa och nu hoppas han få uppleva en sista sommar.

— Jag vill bara äta en glass i solen, säger han.?Kristian Gidlund är en del av en växande trend, människor som bloggar om sin sjukdom. Allt startade för snart två år sedan när han fick sin diagnos. Kristian Gidlund, skribent och musiker, startade bloggen ”I kroppen min” för att skriva av sig och för att kunna svara på frågan ”Hur mår du?” de dagar han inte orkade prata om det. Han skrev för sin egen och för sin familjs skull, men läsarna strömmade till och snart blev det Sveriges största patientblogg.

Det enorma genomslaget är inte det enda som skiljer honom från många andra bloggare som oftast har en liten men trogen läsekrets. Kristian Gidlund skiljer även ut sig i synen på att vårdpersonal läser det han skriver. De flesta andra bloggare tycker att det är bra om de läkare och sjuksköterskor som vårdar dem vet hur de mår men Kristian Gidlund tycker att om det ska finnas en dialog, ska initiativet komma från patienten. Det är därför han, till skillnad från många andra, sällan nämner vårdpersonalens namn, vilka avdelningar han besöker eller vilken behandling han får. Han länkar inte heller till andras bloggar för det här är hans eget rum, hans berättelse om kriget i sin kropp.

— Jag vill ha en strikt formell relation till vårdpersonalen, särskilt som jag lägger mitt liv i deras händer. Det är både av respekt för dem och för att sjukdomen inkräktar så mycket på mig och mitt liv ändå, säger han.

Samtidigt är han väl medveten om att han har valt att publicera sig på det mest offentliga forum som finns, internet, och har kluvna känslor kring det. Skrivandet har alltid varit en ventil och i början tänkte han lägga ned bloggen när han blev frisk. Bloggen var terapi, hans slagpåse och fanns alltid där ständigt beredd att ta emot eller ge. När det sedan växte och kommentarerna började strömma in, oftast hundratals till varje inlägg, var bollen redan i rullning. ?

— Jag kunde aldrig drömma om att det skulle bli så stort, säger han.?

När han fick veta att cancern som han trodde var besegrad hade kommit tillbaka med full kraft, förstod han hur viktigt skrivandet var för honom. Men han säger fortfarande att han skriver för sin egen skull.?

— Jag hade inget val än att fortsätta, säger Kristian Gidlund. ?

Nu har bloggen blivit en uppmärksammad bok. I våras kom ”I kroppen min” som till stor del bygger på texterna i bloggen med samma namn.

Kristian Gidlund är inte lika rädd för döden som för vägen dit och det var därför det var så viktigt att skriva ned allting som ett vittnesmål, som en påminnelse om vem Kristian var. I ett eget inlägg på bloggen reflekterar han över behovet av att få uttrycka sig och samtala med andra, ett behov som finns hos många fler än honom själv: ”Sverige är ett land i akut behov av samtal. Av möten. Av att få prata ut. Få prata till punkt. Jag märker det på tonen och uttrycken i mejl och i berättelserna som stannar mig på gatorna, att det i princip är första gången som de öppnar upp sig för någon över huvud taget om sina livs största och värsta händelser: förlusten av sina fäder, mödrar, syskon, sina älskade. Barn. Och det kan ha gått 22 år sedan det hände.”

Under hela resan har Kristian Gidlund och hans familj haft täta kontakter med sjukvården, kontakter som främst har gått via sjuksköterskor. Det har gjort att han har funderat mycket över deras situation i Sverige.

— Att de inte värderas högre är pinsamt och respektlöst. En skam. Jag vet inte vad som krävs för att ändra det, bara att det är fel.?

Kristian Gidlund tycker att det är obegripligt att den yrkeskår som offrar så mycket för andra ska behöva demonstrera för en anständig lön och vettiga villkor. ?

— En läkare med dubbelt så hög lön går in i ett rum och lämnar ett besked som kraschar någons liv, men sjuksköterskan är den som stannar kvar och plockar upp resterna. Jag har gråtit många gånger, men bara hos sjuksköterskor.

När jag ber honom välja ut ett sådant särskilt ögonblick ur sin två år långa sjukdomsresa, skakar han på huvudet.

— Det finns så många att jag inte kan välja ut bara ett. Men det återkommande lugnet och tryggheten, det har betytt mest, säger han.

I stället letar han i minnet och citerar schackgeniet Bobby Fischer som avled 2008 svårt sjuk på Island och som strax före sin död sade till sin sjuksköterska: ”Nothing is so healing as the human touch.”

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida