Kulturkrockar? Nej, men vi är olika

En biomedicinsk analytiker, två sjuksköterskor och en undersköterska diskuterar hur det mångkulturella samhället påverkar deras arbete. De har alla upplevt incidenter i vardagen, men vad beror de på?

Att vända och vrida på frågor om kultur och mänskligt beteende är att så småningom komma fram till att det knappast går att slå fast någonting med bestämdhet. Skillnader mellan oss människor beror på så mycket mer än på vårt ursprung.

Det visar sig när Dindar Davoody, Katarina Zetterlund, Nina Mark och Behzad Arta träffas för att prata. De värjer sig för generaliseringar och ord som kulturkrock. Men ändå. Olika värderingar och olika sätt att uttrycka både smärta och känslor kan skapa situationer i vården, säger Behzad.

– En svensk patient som säger att han har ont i hjärtat menar oftast att han verkligen har ont just där, medan en patient från en annan kultur som är sorgsen kanske uttrycker det genom att säga »jag har ont i hjärtat«.

Nina tycker att sätten att uttrycka smärta lika mycket är en generationsfråga.

– 70-talisterna hörs ända ut på gatan, säger hon prompt och alla skrattar, men håller med om att det ligger något i det.

Trots att det är en generalisering.

Katarina berättar om en romsk kvinna som kom in döende till akutmottagningen följd av många anhöriga. Medan personalen försökte rädda kvinnans liv började hennes släktingar skrika och slå på sina bilar som stod på parkeringen utanför.

Personalen tyckte att det var obehagligt. Efteråt fick de veta att utagerandet är ett av romernas sätt att uttrycka sorg.

På brännskadeavdelningen blir kulturella skillnader tydliga när det gäller antalet anhöriga kring den sjuke.

– I en del invandrarkulturer är det många som vill hälsa på den som är sjuk. På vår avdelning får bara ett visst antal personer vistas inne hos patienten och det kan uppstå problem när vi ska informera om det, säger Behzad.

Att frågan om religion är känslig i Sverige konstaterades på en konferens om mångkulturell vårdetik som Karolinska anordnade. »Jag kan fråga en patient om han har bajsat, men inte vilken religion han tillhör«, sa en sjuksköterska bland åhörarna.

– Jag håller inte med om det. Det är nästan märkligt att det skulle vara svårt att fråga om religion, säger Nina. Det är egentligen väldigt enkelt. Patienterna har oftast med sig Koranen eller annat de behöver.

På akutmottagningen kommer frågan om kulturella skillnader framför allt upp när människor dör.

– Det finns olika sätt att handskas med den avlidna. Därför har vi ett tvagningsrum där anhöriga tillsammans med personal kan tvätta den döde. Det finns i anslutning till kapellet, berättar Katarina.

Kultur är ett svårfångat begrepp. Dindar är osäker på hur eller om det har med kultur att göra, men berättar att han kan se att personal som hämtar blodpåsar behandlar blodet olika. En del lägger det lite ovarsamt i rockfickan, andra bär det vördnadsfullt i sina handflator.

Kultur är inget beständigt, konstaterar Katarina. Människor påverkas av dem de umgås med. Den som har umgåtts med människor från olika kulturer är ingen arketyp från sitt hemland. En typisk kurd från Irak är bara typisk om han aldrig har umgåtts med andra, säger Dindar.

Behzad minns att när han gjorde sin praktik som anestesisjuksköterska så hejdades han av den muslimska kvinnliga patientens blick när han skulle sätta ett EKG på henne. Han vet att det i många kulturer är känsligt att en främmande man ska se en kvinna avklädd och backade genast.

Privat upplever Behzad en krock mellan två kulturer nu när han står i begrepp att flytta ihop med sin flickvän.

– Svenska värderingar går inte alltid ihop med den kultur jag kommer ifrån. I Iran får man egentligen inte bo ihop, så våra föräldrar frågar om vi ska gifta oss. Jag kombinerar den kultur jag kommer ifrån med den jag lever i och skapar min egen.

Att vården skulle ha förändrat sig eller anpassat sig efter det nya samhället är det ingen av dem som tycker. Det är inte lätt för den som inte behärskar språket att ringa och boka en tid. Det är heller inte helt enkelt att förstå systemet med primärvård och remisser.

– Förväntningarna på vad sjukvården kan hjälpa till med kan vara olika. En del som kommer pratar om alla sina åkommor: »Jag har ont i huvudet, och så har jag ont i benet och i höften.« Vad som hör hemma i primärvården är inte alltid lätt att förstå. Sättet att söka vård skiljer sig åt mellan olika länder och alla är inte vana vid den långa process som vi har i Sverige innan man får sin behandling, säger Behzad.

Det behövs mer mångkulturell kunskap inom vården, konstaterar de alla fyra. Ju mer kunskap desto större förståelse. Det gäller inte bara personalen.

Dindar, som är kurd och kom till Sverige från Irak för 15 år sedan, minns hur det var för några år sedan när han skulle sticka en svensk medelålders man som satt och såg avvaktande ut.

– Patienten var ganska misstänksam och när jag hade stuckit honom skrattade han och sa att han hade undrat hur jag – en ung kille med utländsk bakgrund och hästsvans – skulle klara det.

Behzad kom hit från Iran när han var tolv och han får ibland frågan om varifrån han kommer.

– Det händer också att patienter frågar om jag är adopterad eller var jag är utbildad någonstans, säger han.

Han har försökt att förenkla för patienterna genom att försvenska uttalet av sitt förnamn. Det persiska uttalet av hans är svårt för svenskar att forma och ingen förstod »syster Behzad«. Då började han presentera sig som syster Besse. När inte det hjälpte fick det bli syster Bosse. Det förstår alla.