Livet efter hjärtstilleståndet

»Det händer inte mig« tänkte flera av de drabbade patienterna innan de fick hjärtstillestånd. Några månader efter händelsen präglades livet av det genomgångna hjärtstilleståndet och den skugga som det hade gett livet.

4 januari 2008

Jag har funderat på hur ett hjärtstillestånd, en så traumatisk händelse, påverkar dem som drabbas. Därför bestämde jag mig för att i en magisteruppsats ta reda på hur de ser på sig själva och livet efter hjärtstilleståndet. Om deras livssyn har förändrats, om de har fått andra värderingar och om livet har fått en annan betydelse för dem.

Resultatet visade att en del av deltagarna före hjärtstilleståndet hade levt sitt liv utan att reflektera över sin egen sårbarhet. De hade tänkt att »det händer aldrig mig«. Erfarenheten av att ha drabbats gav dem en påminnelse om livet, dess väsentligheter och den egna sårbarheten samt en insikt om att »det även kan hända mig«. Hjärtstilleståndet hade i regel inträffat både snabbt och utan förvarning, som till exempel smärta.

Många av dem som överlever hjärtstillestånd får neurologiska skador som varierar från minnessvårigheter till svåra funktionshinder och vegetativa tillstånd (Friberg med flera och Grubb med flera). Det är sällsynt med tillfrisknande utan neurologiska skador hos dem som har fått hjärtstillestånd utanför sjukhus (The hypothermia after cardiac arrest study group 2002). Inom intensivvården är hypotermibehandling (kylbehandling) av patienter som har drabbats av hjärtstillestånd och återupplivats relativt ny. Två oberoende studier (Bernard med flera och The hypothermia after cardiac arrest study group) har visat att behandlingsmetoden kan skydda mot neurologiska hjärnskador och leda till ökad överlevnad.

Deltagarna i min studie hade lite minnesstörningar, men har för övrigt mått bra efter hjärtstilleståndet. Det har gjort det svårt för dem att förstå och inse att de har haft hjärtstillestånd och därmed befunnit sig nära döden. I efterhand har de fått händelsen berättad för sig och därmed kommit till insikt om vad som hade kunnat ske, att de hade kunnat dö.
»…jag har varit den lille biten ifrån att leva och inte leva.«

Flera ansåg att tillfälligheter kring insjuknandet hade räddat dem till ett fortsatt liv, i stället för att dö av hjärtstilleståndet; att det var en ren slump att de fortfarande levde.
»Hade han kommit en kvart senare så hade inte jag levt i dag.«

Erfarenheten av att ha drabbats av hjärtstillestånd med risk att dö har gett deltagarna en påminnelse om den egna dödligheten och en insikt om att de hade kunnat vara döda. Döden har därmed blivit mer påtaglig för dem och avdramatiserats. Det handlade inte längre om ifall döden ska komma, utan när. Deltagarna levde nu, en tid efteråt, som om döden kunde komma vilken dag som helst.
Någon påtaglig rädsla för att dö fanns inte längre, då de redan hade befunnit sig nära och konfronterats med döden.
»… jag kan dö vilken dag som helst…«
Vetskapen om att de hade kunnat vara döda hade gjort att de nu kände glädje över att ha överlevt och att de fortfarande levde, och de var tacksamma för varje dag. Men insikten om att ett hjärtstillestånd, och därmed även döden, kan komma hastigt och utan förvarning hade också lett till ovisshet, oro och rädsla för att få hjärtstillestånd igen. De pendlade mellan hopp och förtvivlan, mellan liv och död. Deltagarna undvek att utsätta sig för onödiga risker och tog det säkra före det osäkra.

Livet hade fått en ytterligare dimension för deltagarna. De hade börjat reflektera över livet. Hjärtstilleståndet hade gjort det tydligt att människan inte kan styra över sitt liv. Betydelsen av livsstilsförändringar som enda sätt för dem att påverka och styra sina liv hade blivit uppenbar. Flera av deltagarna levde nu ett lugnare liv än tidigare. De hade minskat på antalet måsten, tog dagen mer som den kom och levde en dag i taget, utan att ta ut något i förskott. De tog mer vara på stunderna i livet och värderade om saker i livet. De hade lärt sig att lyssna på kroppens signaler och kände lättare igen sina känslor och begränsningar. Några av de intervjuade upplevde hjärtstilleståndet som ett ärr eller något som fanns i bakhuvudet och hela tiden gjorde sig påmint och påverkade valet av aktiviteter, och därmed förmågan att vara naturlig. Några hade blivit räddare, mer misstänksamma mot och uppmärksamma på vissa saker.
»Förr i tiden kunde jag säga, i morgon ska jag göra det och det, och det skulle vara gjort innan kvällen. Nu kan jag gå ut och göra en sak och så kan jag säga, jag struntar i det till imorgon.«

Några deltagare beskrev att de hade förändrats som människor efter hjärtstilleståndet och att de inte var samma person som tidigare. Någon tappade ibland livsgnistan och tyckte inte att det var roligt att leva.
»… att det inte märks utåt det är ju inte konstigt… för det är ju inte en sån sjukdom som syns på en liksom. Men jag känner själv att jag inte är, har inte det där jävlar anamma, inte gnistan heller riktigt ännu. Jag försöker vara med och allt det där, jag vet inte innerst inne.«

»…jag cyklar och letar efter glädjen.«

Deltagarna funderade och grubblade mycket på det inträffade. Samtidigt fanns en önskan att inte tänka för mycket på det som hade hänt, det kunde leda till oro och i värsta fall depression. Ett vanligt synsätt hos de drabbade var att man inte ska grubbla, »gjort är gjort«. Hjärtstilleståndet skulle helst glömmas och trängas bort från medvetandet och livet.
Flera av deltagarna beskrev motstridiga känslo­upplevelser. Vanligt förekommande var att de ansåg sig leva som vanligt, som före hjärtstilleståndet. Samtidigt uppgav de och beskrev händelser i livet och hos sig själva som hade förändrats.

Det fanns också en stark vilja och önskan om att livet skulle vara som tidigare. Men i själva verket fanns hjärtstilleståndet som en skugga i livet som de inte kunde springa ifrån. 

Studiens resultat visar att det finns ett behov av att få tala om händelsen och vad den har fört med sig. De som har drabbats bör därför erbjudas samtalskontakt. Under tiden som patienten vårdas hos oss på intensivvårdsavdelningen erbjuds även anhöriga kontakt med kurator. Erfarenheten av att ha befunnit sig nära döden har stor och olika påverkan på människan. Det är därför av betydelse att vi i sjukvården bemöter och vårdar den enskilda patienten med sina erfarenheter och känslor, inte bara hjärtinfarkten.
Utöver den rutinmässiga neurologbedömning med neurologiska tester som görs efter sex månader, träffar patienten tillsammans med anhörig en intensivvårdssjuksköterska för uppföljningssamtal två månader efter utskrivning. Vid uppföljningssamtalet bedöms patientens minne och intellekt, och en bedömning av livskvaliteten görs. Om det finns behov av samtal ordnar vi det.

Så gjordes studien:
I studien inkluderades patienter från tre sjukhus i södra Sverige som har haft hjärtstillestånd orsakat av hjärtinfarkt och/eller hjärtsvikt. Sex till åtta månader efter hjärtstilleståndet intervjuades tio patienter, nio män och en kvinna. Medelåldern var 64 år (51–76 år). De utskrivna intervjuerna analyserades och tolkades med en kvalitativ forskningsmetod utifrån en hermeneutisk ansats. Den kunskap som studien har gett ska förhoppningsvis leda till ökad kunskap och förståelse för hur hjärtstillestånd och hypotermibehandling påverkar patienterna.
Magisteruppsatsen Livssyn efter hjärtstillestånd, återupplivning och hypotermibehandling lades fram vid Lunds universitet 2006.
Beställ: stefan.nyzell@telia.com

TEXT:
Cecilia Nyzell
Intensivvårdssjuksköterska på thoraxintensiven vid Lunds universitetssjukhus.
stefan.nyzell@telia.com

 

 

 

Referenser

Bernard S A med flera. Treatment of comatose survivors of out-of-hospital cardiac arrest with induced hypothermia. The New England Journal of Medicine 2002;346(8):557-563.

  • Friberg H med flera. Kall intravenös vätska, mössa och dräkt sänker kroppstemperaturen effektivt. Läkartidningen 2004;101(30-31): 2408-2411.
  • Grubb N R med flera. Cheating sudden death: how to do it, and what life’s like after it. Quaterly Journal of Medicine 2000;93:191-195.
  • The hypothermia after cardiac arrest study group. Mild therapeutic hypothermia to improve the neurologic outcome after cardiac arrest.
    The New England Journal of Medicine 2002;346(8):549-556.  
  • Senaste jobben

    Hämtar fler artiklar
    Till Vårdfokus startsida