Forskning

Mer rehabilitering behövs efter benamputation

Mer rehabilitering behövs efter benamputation
Eftervården och rehabiliteringen av patienter som genomgått en benamputation behöver stramas upp, visar Ulla Riis Madsens avhandling. Foto: Lunds universitet

Personer som genomgått benamputation på grund av åderförkalkning eller diabetes får sämre fysisk förmåga, men ökad livskvalitet ett år efter ingreppet.  Patientgruppen är underprioriterad och behöver bättre eftervård, visar ny forskning vid Lunds universitet.

24 november 2017

Åderförkalkning och diabetes är kroniska sjukdomar som kan ge försämrad syretillförsel till benen, med svåra smärtor och sår som inte läker. I vissa fall kan amputation vara enda räddningen. De drabbade är oftast äldre, och cirka hälften dör inom ett år efter ingreppet.

Sjuksköterskan och doktoranden Ulla Riis Madsen har i sin avhandling undersökt hur patienterna klarade sig efter utskrivning och vilken stöttning de fick. Hennes intervjuer och observationer har genomförts på den ortopediska avdelningen på två danska sjukhus.

Känslomässig bergochdalbana       

Samtidigt som den genomsnittliga fysiska förmågan gick ner ett år efter amputationen, gick livskvaliteten på alla andra områden upp för de flesta. Smärtan avtog eller försvann helt och sjukdomskänslan de så länge hade levt med lättade. Skillnaderna i mående varierade dock stort inom gruppen, både fysiskt och psykiskt, och under hela året gick det psykosociala måendet upp och ner.

Enligt Ulla Riis Madsen kan livskvaliteten ha påverkats negativt av att patienterna i snitt fick vänta 161 dagar på att få en protes.

Nationell plan behövs

När det gäller de fysiska funktionerna visar avhandlingen att de som kommit igång med träning tre veckor efter ingreppet hade tjugo gånger större chans att klara en förflyttning mellan säng och stol. Bland de som inte klarade av detta var avgörande faktorer ålder och brist på träning.  Ulla Riis Madsen mötte ett antal patienter där rehabilitering och träning inte erbjudits.

Rehabilitering med fokus på äldre, träning på förflyttning redan på sjukhuset samt en nationell plan är insatser som kunde förbättra det totala måendet för denna patientgrupp, menar Ulla Riis Madsen.

– Nu beror alltför mycket på vem du möter och i vilken kommun du bor.

Liknande situation i Sverige

Resultaten går i stort att överföra till svenska förhållanden. När Ulla Riis Madsen håller föredrag för svenska sjuksköterskor med ortopedkirurgisk inriktning är igenkänningen ofta hög.

– De har tyckt att mina resultat har varit mycket relevanta och känt igen dem från sin arbetsvardag. Men det finns ju skillnader i hur det postoperativa förloppet och rehabiliteringen är organiserat i de olika länderna, och ibland även regionalt inom ett land. 

Ulla Riis Madsen disputerade den 16 november i ämnet hälsovetenskap, inriktning omvårdnad, med avhandlingen Quality of life, functional level and needs of care after vascular major lower limb amputation.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida