»Mina arkär inte blanka«
Arnhild Lauveng låg inlagd på olika psykiatriska avdelningar under tio års tid med diagnosen schizofreni. Hon lyckades bli frisk från de vrålande rösterna som skapade kaos i hennes huvud och arbetar nu som psykolog, utbildad på universitetet i Oslo.
Det regnar på mig också, när det regnar, och inte alla dagar är goda dagar. Men jag är frisk. Och jag kan ofta känna den lyckliga glädjen det är att äga sitt eget kylskåp, bestämma sin egen middag och gå ut i regn eller sol just när det passar mig. Jag kan nog vara trött vissa morgnar, men jag är ändå väldigt tacksam för att ha ett jobb att gå till. Jag har spännande arbetsuppgifter, vänliga människor runt mig, planer, drömmar och saker jag tycker om att göra. Jag har ett liv. Och jag har det bra. ??
Alf Pröysen talade om »en dag i morgon« och om att starta på nytt »med blanka ark och färgkritor till«. Mina ark är inte blanka. När jag satt på isoleringen i tio veckor, såg världen helt hopplös ut. Tio veckor är en lång tid att sitta på isolering. Det är två och en halv månad, alla dagar från jul och till påsk. Det är länge. Och även om vårdarna satt hos mig, så gjorde de just det, de satt. Och de såg. Och de hade inte tillåtelse att prata med mig. Lyckligtvis var några olydiga, de gjorde livet mera uthärdligt. Men det var fortfarande smärtsamt. ?
Till och med på isoleringen skadade jag mig själv mycket, och för att förhindra mig att göra det, bandagerade de mina händer, från fingrarna upp till axlarna. Då hade jag verkligen förlorat allt, till och med rättigheten till mina egna fingrar, och det fanns inget mer kvar att ta ifrån mig. Då var allt helt, helt hopplöst, och jag önskade intensivt att få dö, för det fanns inte mer liv kvar att leva för. Jag hade ingen framtid och livet var helt förstört. ??
Då var det en av vårdarna som satt där som bröt förbudet och talade till mig. Han tog ett ritblad, och ritade en stor svart fyrkant mitt på. Så räckte han arket till mig, och bad mig att fullborda teckningen. Min första reaktion var att jag inte ville ge honom något, jag ville inte avslöja mig. Han skulle inte få utföra ett underfundigt test på mig för att få veta vad som dolde sig bakom den svarta fyrkanten eller något sådant. Jag hade förlorat så mycket, lite var jag tvungen att få behålla. Men jag tog ändå färgerna och började teckna. Det var lite svårt eftersom händerna var bandagerade, men det gick, om jag höll kritan mellan båda de inlindade handflatorna. På det sättet fyllde jag arket med färger. Blodröda cirklar, fårgrå fyrkanter, ensamblå trekanter, vårgroddsgröna bubblor, lejongyllene halvmånar. Och mycket mer. ??
När jag var färdig, var hela arket fullt av former och färger, och den svarta fyrkanten hade blivit en del av mönstret. Jag gav arket tillbaka till vårdaren, han såg på det, och log mot mig. »Jag förstörde hela ditt ark, Arnhild«, sa han. »Jag ritade en stor svart fyrkant mitt på som förstörde allt och jag ritade den med tusch så du inte kunde ta bort den. Den är där fortfarande, men du skapade ett mönster runt omkring som fyrkanten blev en del av. Den är inte ful längre, och den förstör ingenting. Den har blivit en naturlig del av en färgrik helhet. Det finns ingen anledning till att du inte skulle kunna göra detsamma med ditt liv.«??
Och det gjorde jag. Mina ark är inte blanka. Fyrkanten finns där fortfarande, men den förstör inte. Den är en del av helheten som är mitt liv. Det tog lite tid, men vi lyckades. Och jag använde alla färgerna i färglådan.