Minnen kan stressa dig sjuk

På kort tid har personal på två olika förlossningskliniker upplevt traumatiska händelser. Nu ska ett nationellt stödprogram tas fram — men du som kollega kan vara det bästa stödet.

?Du sökte dig till vården för att hjälpa och bota. I stället blev det tvärtom när det värsta händer. Två allvarliga fall som nyligen har skapat svarta rubriker är exempel på det. I våras föll domen mot den läkare som var med vid det uppmärksammade fallet 2011 då en mamma skadades svårt vid förlossningen och barnet dog. Läkaren friades men fick kritik för att ha använt sugklockan alldeles för länge och i domen beskrivs hur kollegerna försökte få honom att tänka om. I september var en annan förlossningsklinik, BB Sophia, i fokus då en kvinna dog några dagar efter förlossningen.??

Vårdpersonal är extra utsatt när något traumatiskt händer, menar psykologen Kerstin Bergh Johannesson. Hon har tidigare varit involverad i studier kring överlevande från tsunamikatastrofen och är nu ämnesexpert i ett forskningsprojekt vid Uppsala universitet som ska ta fram ett nationellt stödprogram.

?— Vårdpersonal arbetar med snabba insatser som kan betyda liv eller död, precis som exempelvis poliser. Skillnaden är att grundförutsättningen är olika, poliser vet att de ibland gör människors liv värre. Så när något går snett i vården blir det väldigt påfrestande för de inblandade, säger Kerstin Bergh Johannesson.

??I forskningsprojektet Second victim har barnmorskor och förlossningsläkare med erfarenhet av traumatiska händelser i jobbet svarat på en webbenkät och de första delresultaten visar att det är ganska vanligt att känna sig rädd, hjälplös och panikslagen precis när det händer. ?

Under det första dygnet, känns det overkligt. ”Har det verkligen hänt?” Sedan kommer stressen, grubblerier­na och ”hade jag kunnat göra annorlunda?”. Det är svårt att koppla av och sova. Minnesbilderna snurrar. ?

— Merparten brukar ge med sig efter den första veckan. Fortsätter problemen ska man vara uppmärksam så att de inte permanentas, säger Kerstin Bergh Johannesson som tycker det är vanskligt att tala om faser eftersom de kan gå i varandra.??

Första varningstecknet är att du börjar undvika sociala sammanhang och allt som kan påminna om det svåra. Att bara se entrédörren till jobbet på morgonen får magen att knyta sig.?

— Att bli påmind är så stressande att vi gör allt för att slippa, säger Kerstin Bergh Johannesson.?

En annan varningssignal är att du fortsätter att ha svårt att koppla av och sova, blir mer på din vakt mot omgivningen och känner dig lättirri­terad, nedstämd och värdelös.

?— Det kan ta tid att verkligen inse vad som har hänt. Forskning visar att de flesta återhämtat sig inom ett till två år men för andra kan det här ge ett så stort stresspåslag att det etsar sig fast ordentligt.

?Att plågas av minnesbilder och skuldkänslor kring något som man gjorde eller inte gjorde kan också göra att du börjar tvivla på din egen förmåga och blir osäker på om du verkligen klarar jobbet och ska vara kvar. Flera svarande i webbenkäten hade också bytt arbetsuppgifter eller yrke och en förhållandevis stor andel, var åttonde, drabbades av posttraumatiskt stresssyndrom, PTSD. Då kan traumafokuserad terapi vara till god hjälp, enligt Kerstin Bergh Johannesson. Det är en terapiform som i grova drag handlar om att noggrant gå igenom händelsen, kartlägga hur den har påverkat dig och identifiera irrationella, negativa tankar som uppstått kring dig själv och hitta andra sätt att börja förstå det egna beteendet.

??Annars är det inte självklart att alla som har varit med om allvarliga händelser behöver professionell hjälp. ?

— Människor har väldigt olika sätt att söka hjälp på och för många sitter det i ryggmärgen att försöka klara sig själv. Men det är viktigt att man inte känner sig bortglömd, säger Kerstin Bergh Johannesson. ?

Det räcker till exempel inte att arbetsgivaren erbjuder stöd om det inte når fram till den som behöver det. En fråga i den pågående studien är vilken hjälp som de drabbade får på sina arbetsplatser och Kerstin Bergh Johannesson tycker utrymmet för det är alldeles för snävt i vårdens vardag.?

— Det är så mycket som händer hela tiden att de uppföljande avlastningssamtalen inte blir av.??

Där kan du som kollega spela en viktig roll, ja till och med den viktigaste. Inte som ersättning för det som chefen borde göra utan för att du helt enkelt är den som står närmast.?

— Arbetskamraterna är de man har omkring sig hela tiden och jobbar med. Många gånger är stödet från dem och från arbetsledarna det som spelar störst roll, säger Kerstin Bergh Johannesson.