Mötet med barnen fastnar i minnet

Som frivillig åker hon till fattiga delar av världen för att hjälpa barn med läpp-käk-gom-spalt.

Anestesisjuksköterskan Gunilla Lööfs hjärta klappar lite extra för tonårsflickorna med läpp-käk-gom-spalt. ?

— Jag identifierar mig med dem, våra drömmar är desamma, säger hon och berättar om en flicka som hon trodde var en äldre vuxen, men som i själva verket var 13. Förskjuten av familjen och nästan blind levde hon som tiggare. ?

— Tjejerna får möjlighet till ett bättre liv. Det är stort att få vara med och ingjuta hopp i en människa, säger Gunilla. ?

Innan hon började åka ut på volontäruppdrag hade hon aldrig sett så kraftiga missbildningar. Hon trodde att hon skulle bära med sig det svåra, men tycker att det har varit förvånansvärt lätt att lägga åt sidan. ?

Det är vanligt att familjerna gömmer undan barn med läpp-käk-gom-spalt, de går inte i skolan och får inget arbete. I Indien märkte Gunilla att många patienter kisade och hon trodde att de led av någon utbredd ögonsjukdom. Men de var helt enkelt inte vana vid dagsljus.

Det är volontärorganisationen Operation smile som hon arbetar för. Den har funnits i Sverige sedan förra året. Från huvudkntoret i Norfolk, USA, sätts operationsteamen ihop och det är därifrån all utrustning skickas, för att garantera en säker och likvärdig vård. Att få allt på plats tar bara en halv dag, sedan kan operationerna börja.?

— Vi kan vara ett 40-tal personer från olika professioner som aldrig har träffats förr och det bara fungerar. Man skalar av allt onödigt, det är fascinerande och mäktigt när alla har samma sikte.?

Att de är på väg får befolkningen veta via radio, tv, flygblad och affischer med bilder på barn före och efter operation. När mottagningen öppnar väntar ofta ett hav av barn och föräldrar.??

Först screenas alla patienter. De får gå till flera stationer där de olika professionerna noga noterar sina fynd i mappen som varje barn bär med sig: sjuksköterskan, fotografen, plastikkirurgen, tandläkaren, logopeden, aneste­siologen och barnläkaren. Tolk finns alltid med. Sedan går teamet igenom vilka som är redo för operation och dagen efter får de besked. För undernärda och infekterade barn kan risken bedömas som för stor. Men ett nej kan vara svårt att förklara för familjerna.?

— De kanske sålde sista kon för att köpa bussbiljetter och övernattade under ett plastskynke på gatan i väntan på operation, berättar Gunilla.

Avvägningarna kan bli svåra, men då beslutar teamet tillsammans. Organisationen har alltid avtal med närmaste sjukhus om ett par intensiv­vårdsplatser om det skulle behövas och en plastikkirurg och en sjuksköterska stannar några dagar för efterkontroller. ?

Operationerna följs upp efter tre till sex månader och varje uppdrag innebär också utbildning av sjukvårdspersonal på plats. ??

När de har opererat från tidig morgon till sen kväll och det ändå sitter barn och väntar spottar de i nävarna, tar nya tag och fortsätter in i natten. Med flera operationsbord på plats hinner teamen med många; i Etiopien hann de hjälpa ett hundratal barn under fyra dagar och i Indien 120 barn om dagen, berättar Gunilla. ?

Varje uppdrag tar drygt en vecka, därför är det lätt att få volontärer. Alla utgifter betalas med donationer, volontärerna på uppdrag arbetar ideellt, ger av sin kunskap, sin tid och sitt arbete. Men de reser och bor bekvämt. ?

Mötet med vissa av barnen fastnar mer i minnet än andra. Gunilla berättar om en tonårsflicka som hade färdats i tio dagar med sin syster, från Somalia till operationsteamet i Etiopien. Hon bar slöja för att inte visa sitt ansikte och hade slutat tala och äta två månader tidigare efter att pappan mördats när han försökte skydda henne från att bli våldtagen. Två dagar efter operationen förklarade hon för sin syster att hon inte tänkte dölja ansiktet igen.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida