”Nu gnäller du faktiskt”

Försonas. Retar du dig på människor som gnäller? Hur irriterande det än är, så uttrycker de ändå något. Som medmänniska kan man träna sig i förståelse och hjälpa den gnällande att komma vidare.?

Människor som ofta klagar på hur de känner sig riskerar att bli avfärdade som gnällspikar och negativa typer. Om man tittar bakom den etiketten kan man hitta en person som inte känner sig sedd, och som kanske inte ens inser varifrån behovet att gnälla kommer. Vad är det egentligen som personen är ute efter när den beklagar sig över något? Ofta rör det sig om ett grundläggande behov av att bli bejakad och sedd av en annan människa. De första viktiga personerna som ger oss den bekräftelsen är våra föräldrar.

??För att komma vidare mot försoning som människa verkar det som om bekräftelsen är en helt avgörande punkt. Så här känner du. Det ska inte värderas eller justeras. Just så här känner du. En bra utgångspunkt är att inte moralisera över vad någon känner, utan bara moralisera över vad någon gör. Gnäll är ett istället-för-uttryck som uppstår när vi själva eller någon annan inte tycker att vi har rätt att känna vad vi känner.

?I en vardagssituation kan gnället ta sig uttryck så här:

?— Min pappa var så distanserad. Det var som om han tyckte att man störde honom hela tiden. Det var jobbigt att inte veta var man hade honom.?

— Du har haft det så mycket bättre än så många andra. Du hade en pappa som kom hem varje kväll, jobbade for att ni skulle få mat, fanns där fysiskt. Nu gnäller du faktiskt.??

— Jag orkar inte längre. Jag får ont i fötterna och vi går för fort.?

— Men vi har ju bara gått i en halvtimme. Skärp dig. Nu gnäller du faktiskt.??

— Det känns meningslöst just nu. Som om jag inte riktigt hittar någon riktning. En stor tom känsla.?

— Men vad har du att klaga över? Du har familj och ett jobb att gå till. Hur många tror du inte skulle avundas dig det? Nu gnäller du faktiskt.

??Om man inte blir mottagen i sin känsla, utan avfärdas som gnällig, skapar det ett tillstånd av att något är allvarligt fel. Den andre tycker att man överdriver, tänker fel eller är bortskämd. Man lär sig att det man känner har man ingen rätt att känna. Det man känner är inte acceptabelt. Då ligger skammen nära till hands, och därmed tystnaden. ?

Kanske skäms man över att man klagar när det finns så många andra som haft det värre och tänker att man ska tänka på det mer noggrant innan man tar upp frågan igen. Kanske blir resultatet att man avfärdar sin känsla som gnäll. Då blir det som att man fastnar i en labyrint där man springer runt, runt utan att hitta ut.?

Det är en missuppfattning att tro att det nödvändigtvis är en lösning man behöver när man uttrycker en känsla. Ett praktiskt råd som kan göra handfast skillnad. Oftast behöver man just ”bara” få bli mottagen. Att någon lyssnar och förstår det man går igenom. Då verkar det som om man oftare hittar vägar ut från återvändsgränden. Antingen kan den vägen bestå i ett accepterande:?

— Min pappa var så distanserad. Det var som om han tyckte att man störde honom hela tiden. Det var jobbigt att inte veta var man hade honom.?

— Det låter tufft. Det låter som om minnet gör dig ledsen.?

— Ja, jag blir ledsen av att tänka på det.??

Eller också kan bekräftandet leda till ett resonemang om ett annat sätt att göra saker på:

?— Jag orkar inte längre. Jag får ont i fötterna och vi går för fort.?

— Jag förstår att det är jobbigt for dig. Vi måste dessvärre hinna med bussen. Kan vi komma på något som gör att det inte blir så jobbigt??

— Kan vi ta nästa buss?

??Bekräftandet kan också vara början på att en process sätts i gång:?

— Det känns meningslöst just nu. Som om jag inte riktigt hittar någon riktning. En stor tom känsla.?

— Det låter tungt. Vad kan det bero på tror du??

— Jag vet inte riktigt… men nåt är det ju.??

/—/

??Det icke-bekräftande förhållningssättet till en annan människa, alltså att till exempel anklaga någon för att vara gnällig, gör inte att man slutar känna det man känner. Det gör snarare att man känner att man inte borde ha delat med sig av sina känslor, det blev det bara värre av. Man känner sig ensam, att ingen tröst, hjälp eller medkänsla finns att få. Eftersom vi människor är så beroende av varandra, kommer vi sällan vidare med svåra känslor utan att tänka ihop med andra eller få möjlighet att dela känslan. Genom att förklara och sätta ord på sina känslor tillsammans med en människa som man litar på kan man komma vidare i sina tankegångar och komma ut ur återvändsgränden. ?

Vi behöver förstå oss själva för att kunna hantera oss själva och till det behöver vi andras röster, andras bekräftelse in i våra liv. Filosofen Martin Buber har uttryckt det på det här sättet: ”Jagets innersta växt sker inte, som man i dag gärna vill tro, ur människans förhållande till sig själv, utan ur förhållandet mellan människa och människa, närmare bestämt ur relationen mellan människor som upptar varandra i personlig närvaro.”??

Att upptas i personlig närvaro innebär bland annat att bli tagen på allvar i det man känner. Även om man inte kan göra något åt det för stunden, eller ens någonsin. Långtifrån allt är möjligt att förändra eller påverka. Men vi menar att det är viktigt att tillåta sig att känna det man känner inför en upplevelse ändå. Att inte vifta bort känslorna om de ändå finns där. Det kanske skedde för många år sedan, den personen som sårade dig kanske inte ens finns längre, du kanske ser det som skedde i ett annat ljus nu, men det betyder inte att det inte haft betydelse. Det man inte kan göra något åt tar så småningom för det mesta mindre energi i ens liv om man får känna det man känner inför det. Bara så kan man acceptera. Bara så kan man försonas. ?

Vi säger därför inte att du ska sluta gnälla, men vi säger: När du har gnällt en stund, fundera på vad det står för, vad du egentligen känner. Vad som inte är tillåtet att uttrycka eller känna och vad som skulle kunna hända om du ändå gör det. Och vem som eventuellt hindrar dig. Det är möjligt att komma närmare det där som döljer sig bakom gnällandet, men det krävs att man förstår vad det är som håller en tillbaka.???

Osynliga regler styr?
Varför tenderar man att vilja vifta bort känslor och avfärda dem som gnäll i stället för att acceptera att människor är sårbara varelser? Givetvis finns många olika förklaringar, men vi vill peka på tre orsaker som vi menar har stor betydelse till varför vi inte tolererar gnäll hos andra eller oss själva. Den första är att det går stick i stäv med våra livsregler, den moral och den inställning till livet som sitter så djupt rotad inom oss att den styr utan att vi tänker på det. En sträng och auktoritär röst inom oss basunerar ut att vi ska skärpa oss och göra det som är rätt.

/—/???

Otränad i att känna efter?
Den andra orsaken till varför vi skyggar för vår egen sårbarhet påminner om den första. Den handlar om att vi är otränade. Här har föräldrar och andra viktiga vuxna en central roll, eftersom det är de som är våra tränare som barn. I bästa fall har vi tränat på att få ordning på våra känslor och känna efter så att vi klarar att skilja på till exempel rädsla, sorg och ilska. Men vi kan också ha jobbat upp en egen strategi för att hantera obehag som går ut på att vi helt enkelt låter bli att känna efter. ??

Rädsla för att misslyckas?
Den tredje orsaken till att vi är rädda för det sårbara inom oss är att vi inte tror att vi ska mäkta med. Vi är rädda för att misslyckas, att allt ska gå åt skogen. Minnen av svåra upplevelser, då vi inte blivit empatiskt bemötta och känslomässigt bekräftade, lagras såväl fysiskt som psykiskt. De sätter spår i kroppen som kopplas till larmsystem som ber oss skydda oss från faran. ?

Då vi är med om något som aktiverar minnet av en obehaglig upplevelse kan vi känna det obehaget i kroppen, vi kan få svettningar, forcerad andning, ont i magen, hjärtklappning. Det kan vara svårt att förstå för den medvetna delen av oss, eftersom situationen vi är med om som vuxna kanske rent faktiskt inte är så farlig, men det blir mer begripligt om man förstår att kroppen minns. Minnena lägger sig i vårt neurobio­logiska program.

Text: Görel Fred & Ulrika Hjalmarson Neideman