Nu vill Helena vårda mer personligt

Självinsikt. Att själv bli patient blev omtumlande för sjuksköterskan Helena Peltola, men också en viktig tankeställare. En påminnelse om bemötandets kraft i svåra stunder.

Smärtan hade känts ett tag, i nedre delen av vänster bröstkorg och snart även i axelpartiet. På vårdcentralen fick Helena veta att hon förmodligen hade diskbråck, och att lösningen skulle vara smärtstillande och en remiss till sjukgymnast. Men det blev bara värre, med andningsbesvär och sjukskrivning på heltid.

?Vändningen kom när hon prövat zonterapi, och ville boka en ny tid. ?

— Då sa zonterapeuten att han inte tyckte jag skulle komma tillbaka. Det var viktigare att kolla mina lungor eftersom det var något som inte stämde där.

??Helena hade själv på ett tidigt stadium bett om en lungröntgen men fått nej. När den nu till slut genomfördes visade det sig att vänster lunga hade kollapsat totalt. Den pumpades på flera lite vätska, och hon lades in på Karolinska universitetssjukhuset, dagarna innan midsommar.

Plötsligt låg hon sida vid sida med ”sina” patienter, eller snarare de vars lungor var så dåliga att de hade slussats vidare från primärvården, där hon jobbat med astma- och kolsjuka.

??Att få ett annat perspektiv på sitt jobb och sitt liv blev en omtumlande erfarenhet. Diagnosen som till slut kunde ställas var cancer på lungsäcken, och Helena skulle komma att bli kvar under sju heta sommarveckor. ?

I början ville hon bara isolera sig. Hennes fru Marie fanns hela tiden vid hennes sida och den närmaste familjen var också närvarande, men det dröjde innan hon lät de första kompisarna komma på besök. ?

— Inte förrän då förstod jag att de hade varit jätteledsna. De var berörda av min sjukdom och behövde ventilera det, säger Helena.?

I hennes frånvaro hade kompisarna börjat ha mer kontakt med varandra, och nu ville de göra något för att visa sitt stöd. Så föddes kampanjen Bring Back Helle, eller #bringbackhelle, som de kallade den på instagram. Vänner började iscensätta gamla skämt i bilder — saker hon nästan själv glömt att hon gjort, eller förr brukade skratta sig fördärvad åt. Mitt i allt det jobbiga var känslan av ett sammanhang upplyftande. ?

— Man kan sjunka in i mörkret — men så kommer det ett pling, och en bild från någon som tänker på mig. Det gör stor skillnad.??

Under utbildningen till sjuksköterska var copingstrategier och kasam (känsla av sammanhang) något hon intresserade sig mycket för, och sedan dess har funderingarna fortsatt över vad det är som gör att vissa människor klarar kriser bättre än andra. ?

— Kasam har fått lite av ett löjets skimmer över sig. Men jag tror att det ligger mycket i det där. Att veta att man är en del av något större. Sedan handlar det förstås också om det individuella psyket. En del knäcks inte av någonting, andra är mer sköra, säger Helena.?

Tabletter, kuratorsstöd och alla möjliga samhällsresurser åsido; det är lätt att känna sig väldigt ensam när du själv sitter fast i något och alla andras liv bara tuffar på, menar hon. När sammanhanget vittrar sönder kan det kännas enklare att skärma av sig i stället. ?

— Men jag fick veta och känna att jag inte bara ansvarar för mig själv. Det finns människor som tolkar min tystnad. Hur osynlig jag än gör mig så märker de av mig. Det gjorde att jag hade något att kämpa för, säger Helena.?

Den tunga perioden av sjukhusvistelse och behandlingar satte också i gång många tankar om rollen som sjuksköterska. Men ännu är det oklart när hon kan börja jobba igen.?

— Jag är inte samma person i dag som jag var i juni när jag sjukskrevs. Frågan är hur jag kommer att kunna använda det och inte låta det bli en nackdel. Jag kommer nog att bli mycket mer berörd efter det jag själv varit med om. ?

Helena funderar också mycket över att den nya erfarenheten kan göra henne mer intolerant, både mot patienter som ”gnäller över småsaker” och arbetskamrater som bemöter patienter på ett oengagerat sätt. Som patient har hon upplevt situationer då både läkares och sjuksköterskors blickar sökt sig ut genom fönstret när de haft saker att berätta.

?— Man behöver inte ta på sig varje människas lidande för att kunna vårda dem. Men det är en balansgång för att inte distansera sig för mycket. Jag känner att jag själv på senare år har tagit lite för mycket avstånd för att kunna sätta mig in i det patienten upplever.??

En så enkel sak som att vara påläst om hur patienten upplever sin situation och vad hon oroar sig för, kan göra enorm skillnad för hur hon känner sig bemött. Det tar kanske någon minut extra, men det är viktigt att ta den lilla stunden med detaljerna i journalen före mötet, inte under, betonar Helena. Det senare ger intryck av rutinmässig behandling.?

— Min viktigaste poäng är att försöka anpassa bemötandet så att det blir både professionellt och personligt. Det ena ska inte behöva utesluta det andra. ?

Förutom sitt jobb som mottagningssjuksköterska har Helena jobbat mycket med telefonrådgivning, och inte minst där kan hon känna att hon nu skulle vara mer flexibel och inte alltid luta sig mot rutiner. Med vård­tagaren på distans i luren, och när läkaren som kan skriva ut medicin inte är närvarande, är det lätt att snabbt avsluta samtalet och hasta vidare. I dag tänker hon mer på bemötandets kraft och hur viktigt det är att lyssna. ?

— Jag har varit tvungen att standardisera mitt arbete för att hinna med. Det var inte sådan jag ville bli, jag vill alltid kunna ge ett personligt bemötande. Jag vill känna att jag kan ta mig tid att avgöra hur jag ska bemöta en människa och prioritera resurserna, i stället för att ge samma standardsvar till alla. ??

Det är kanske den största tankeställaren hon tar med sig in i yrkesrollen efter sin upplevelse som patient. Att även när det stormar försöka samla sig och vara personlig i stunden. ?

— Att hamna på andra sidan är värre än jag kunde tänka mig. Det är en känsla av ensamhet. En känsla av ett före och ett efter. De är jättefina, mina vårdare. De ger mig allt fokus när de är med mig. Men jag tänker ändå att — innan var jag också som du. När dagen var slut brukade jag stänga dörren till jobbet, och gå ut och leva mitt liv.

3 tankar om bemötande

• Ägna en minut före mötet med patienten åt att kolla igenom journalen. Små detaljer kring hur patienten uppfattar vården och situationen kan vara viktiga för bemötandets skull.
• Ta ställning till vad personen har för yrke, etnicitet, ålder, civilstånd, men läs också av kroppsspråk och beteende. Anpassa informationen och vården efter individen i stället för att på förhand ha bestämt exakt vad som ska sägas och hur det ska gå till.
• Tänk alltid på bemötandet av den anhöriga som är med och hur informationen kan anpassas för både patienten och den närstående.