Reflekterat

Väntan på läkartid. Väntan på provsvar. Väntan på att komma hem. Väntan på att forskningen ska hitta en lösning. Väntan på ambulansen. Väntan på att någon ska komma tillbaka med kaffekoppen.

Mycket av det vi gör inom vården är beroende av en enda parameter. En central företeelse som kan mätas i såväl statistik som i upplevelse, och som finns med i varje vårdtillfälle, oavsett om vi vill eller ej. Att vänta, det känns nästan lika centralt inom vården som att prata om begreppet hälsa. Vi har många fenomen inom vården som är beroende av väntan, tänk bara på begreppet »väntrum«. Ett speciellt utrymme bara för att vänta! Där man förväntas sitta i en soffa (hur många människor brukar klämma ner sig i mitten av en tresitssoffa i ert väntrum?), läsa gamla slitna tidningar eller bara sitta och titta på den stora klockan på väggen tillsammans med människor man aldrig sett.

På akutmottagningens brits kan patienterna bli liggande länge, länge, i väntan på provsvar och röntgenbilder. Ofta upplevs väntan som något jobbigt och långtråkigt. Och med viss bävan och oro. Ändå upplever jag inte att man pratar så ofta om väntan, om vad begreppet innebär. Allra minst om hur man kan ge god omvårdnad »i väntan«.

I kvalitetsmätningar står det ofta om väntetider – det är till och med lagstiftat om en del av dem. Det är bra, definitivt. Men det står ingenstans om hur upplevelsen av väntan kan påverka upplevelsen av själva vården, och kanske slutresultatet av den – oavsett om den är tio månader eller en timme lång!

När jag var student frågade en klok läkare under ronden en cancerpatient som kämpade mot sin sjukdom: »Vad väntar du på?« »Att bli frisk«, svarade han. Jag minns frågan tydligt, för den var så mycket mer precis än andra frågor om hur patienten mådde och såg på sin sjukdom. Jag tänker ibland på att det var en av de bästa frågor jag hört ställas, och det var första gången jag reflekterade över att alla som är involverade i vården väntar, på ett eller annat sätt.

Hur kan vi sjuksköterskor finnas med i denna väntan? Hur kan vi underlätta för patienterna? Hur är man tydlig med tidsramar, remissförfaranden och förväntningar? Och framför allt: varför står det tresitssoffor i våra väntrum?