Reflekterat

Vi professionella och de patienterna. Hur stor skillnad är det mellan oss och dom, skapar vi ett större avstånd än vad som egentligen finns? ?

Jag var på en föreläsning för en tid sedan som handlade om en speciell studiecirkelform för personer med psykiska funktionshinder. Ett tema i studiecirkeln var att arbeta med hur man hanterar samtal, som i mötet med människor för första gången, så att samtalen hamnar på en acceptabel och rimlig nivå. Hur mycket går att berätta om sig själv utan att bli alltför personlig?

Jag undrar: Vem sätter den gränsen? Och är den lika för alla? Eller finns det en gräns för alla psykiskt funktionshindrade och en för oss som jobbar inom psykiatrin? Nog har i alla fall jag då och då drabbats av tanken efter en fest eller så: Jag kanske inte borde ha berättat… vi känner ju faktiskt inte varandra… tänk om hon eller han tyckte att jag var alldeles för personlig. Och faktiskt har det varit tvärtom också. Jag kanske borde ha bjudit lite mer på mig själv och inte varit så formell. Är verkligen svårigheten med samtal på en acceptabel och rimlig nivå karaktäristisk för just personer med psykiska funktionshinder? ?

Ett annat tema för studiecirkeln var personer med Aspergers syndrom och deras sämre fungerande sociala samspel och mellanmänskliga relationer. De har ju det eftersom de saknar empati och då ska det alltså innebära att det är en skillnad mot oss som har en empatisk förmåga som visar sig i ett gott socialt samspel. Jag tänker: Hur ofta träffar man på personer ute i samhället, på arbetsplatsen, inom sjukvården och psykiatrin med en empatisk förmåga som är slående? ??

Att patienter inom psykiatrin synas och mäts med alldeles särskilda mått tycker jag mig ha märkt även vid andra tillfällen. Vid en rond diskuterades om det var dags att skriva ut en viss patient, eller inte. Läkaren undrade hur patienten mådde och frågade skötaren utifrån ett av kriterierna för en frisk patient: hur såg det ut i patientens rum? Skötaren berättade att patienten nu hade mycket mer ordning på rummet. Han hade städat och till och med bäddat sängen på morgonen. Patienten ansågs må mycket bättre och skrevs ut samma dag.?

Jag tänkte i mitt stilla sinne: tur att ni inte kommer hem till mig och hälsar på!