Reflekterat

Att glömma det utlovade vattenglaset, fumla med ekg-elektroderna eller få lite blodspill vid venflon- sättningen är inte illa menat.

För oss är det vardagsmat, och vi vet att det i sammanhanget inte betyder något alls. Men det syns och märks för den som är rädd och orolig. När jag tvingades in i rollen som anhörig insåg jag hur oerhört vaksamt allt vi gör iakttas av känsliga, oroliga ögon och öron. Jag upptäckte hur nonchalerad man känner sig när någon glömmer bort att komma tillbaka med ett svar och hur osäker man blir när en maskin börjar pipa och personalen bara trycker på »tysta larm« utan att åtgärda problemet.

Visst hade jag det här på känn. Men jag har nog aldrig i grunden förstått hur rädslan och oron kan späs på och hur förtroendet kan rubbas av små, små, och i sammanhanget obetydliga detaljer – och hur snabbt man som anhörig uppfattar just de där små skiftningarna. Jag liknar det lite vid att flyga. Ler flygvärdinnorna? Går de lugnt? Ser de oroliga ut eller betyder luftgroparna och turbulensen ingenting?

Som flygvärdinna får man öva på det där: gå lugnt, se förtroendeingivande ut och inte sjabbla med serveringen. Man pratar ibland om att sjukvården borde ta efter flygbranschens systematiska säkerhetsarbete och avvikelseprogram. Kanske skulle vi även ta efter delar av deras serviceprogram? Lära oss att det är lika viktigt att komma ihåg vilken dryck som önskades till maten som hur många milligram morfin som var ordinerat – i alla fall i rädda och oroliga människors ögon. Kan sjuksköterskan inte hålla ordning på det ena kan hon säkert inte hålla ordning på det andra! Och att alltid, alltid informera om precis allting – även om vi tror att det är självklart. Om inte annat kan vi förklara att det som just hände var helt utan betydelse för vården och patientsäkerheten. Jag tror att det är så vi bygger förtroenden.

Nästa gång du flyger: titta förstås på drinkvagnen, taxfree-broschyren och flytvästgenomgången, men glöm inte det trygga leendet från flygvärdinnan, den lilla extra finessen när kaffet hälls upp. Själv ska jag granska det noga, och försöka ha det i bakhuvudet än mer nästa gång jag står på vårdarscenen.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida