Rening laddad med positiv energi
Fyra dagar i veckan får Peter Svensson sin livsnödvändiga dialys. Det har gett honom gott om tid att reflektera över vårdens betydelse.
Tidningarna skriver ibland om de så kallade vardagshjältarna, de som snabbt ingriper när någon råkat illa ut, som inte vänder ryggen till. En osjälvisk, modig och godhjärtad människa.
Som dialyspatient möter jag också vardagshjältar, fyra dagar i veckan åker jag in för dialys. Varje dag möts jag av positiv och glad sjukvårdspersonal. Förutom deras egentliga arbetsuppgift, att ge oss en korrekt dialysbehandling, som i och för sig bara det är livsuppehållande, så bjuder de på sig själva. Vi skrattar och skämtar tillsammans, pratar om helgen som kommer eller den som varit.
De flesta som dialyserar befinner sig mer på sjukhus än på sitt arbete – alla vet ju hur viktigt det är med bra arbetskamrater. Sen finns det många patienter, pensionärer eller sjukskrivna, kanske ensamstående, vars enda sociala kontakt blir den på dialysavdelningen, desto viktigare att man då trivs.
Jag har pratat med några äldre patienter, som är för gamla för att bli transplanterade, som kommer att gå i dialys tills kroppen säger ifrån och tackar för sig. Gemensamt för dem är att på de så kallade vilodagarna, mellan dialyspassen, sitter de hemma och ser fram emot nästa dialyspass.
Minns speciellt en dam, för många år sedan. Hon hade halkat och stukat ena foten, hon kom med kryckor till dialysen men var ändå positivt inställd och log mot mig och sa att det finns de som har det värre, man ska inte klaga. Några dagar senare såg jag att hennes sängplats var tom. Det gick ett bra tag men så en dag var hon tillbaka på sin plats, vid hennes sida stod en rullstol. Jag undrade vad som hade hänt. Damen berättade då att hon hade halkat med kryckorna och brutit lårbenshalsen, men nu mådde hon bra och snart skulle hon få rullator. Sedan tillade hon: »Det är skönt att vara tillbaka, man får väldigt goda smörgåsar här, och gott kaffe.«
Tiden gick, hon fick rullator, hon var fortfarande lika glad, »det finns de som har det värre«. Jag fick en bild av henne, på bilden var en gammal eka som låg förtöjd vid en brygga, en klassisk sommarbild. Damen sa till mig att hon längtade till sommaren, att sitta på en brygga och bara titta ut över vattnet.
Någon vecka senare var hennes sängplats åter tom, jag fick inte veta vad som hade hänt, men hon skulle inte komma tillbaka, hennes kropp hade tackat för sig. På bordet bredvid stod ett fat med två smörgåsar och en kopp gott kaffe. Hoppas att hon sitter på en brygga någonstans och tittar ut över ett hav.
Jag är övertygad om att hennes positiva energi, och att anledningen till att hon trivdes så bra, var alla fantastiska sjuksköterskor, undersköterskor och läkare med flera.
Att vara njursjuk och i behov av regelbundna dialyser sliter på kroppen både fysiskt och psykiskt. Personalen får utöver sina ordinarie uppgifter även fungera som kurator eller samtalspartner.
Varför kan man då inte ge dessa underbara människor en vettig lön, det snålas in både här och där. Det blir påfrestande för personalen, vissa slutar för att få komma till ett annat sjukhus eller avdelning, andra ledsnar. I stället för att ge dem en skälig löneförhöjning tar man in nya anställda som måste läras upp. Det är ganska mycket att lära sig, vilket medför att någon går parallellt med den nyanställda, varpå pressen ökar på resten av dialyspersonalen och ännu fler slutar. Det blir en ond cirkel till slut.
Till personalen på dialysen på »mitt« sjukhus: Tack för att ni räddar mitt liv varje gång vi ses och för att ni får mej att stå ut med min sjukdom. Ni är fantastiska, ni är livsviktiga människor.