Säg sanningen, inget annat!

Den 24 augusti 2005 fick 31-åriga Cinna Bromander en stroke och afasi. Ett par år tidigare hade hon läst en fristående kurs i svenska. För sin uppsats valde Cinna ämnet stroke & afasi. Det tror hon blev hennes räddning när hon nu själv måste leva med sviterna. Här är hennes egen berättelse från dagen då allt började.

3 oktober 2008

När jag den här dagen gick till mitt arbete så kände jag att min vänstra ansiktshalva »slocknade«. Jag tänkte: Är det så här man känner när man får en stroke? Det slog mig på en gång – jag får väl inte stroke!

Jag fortsatte 100 till 200 meter och kände att jag inte mådde så bra och jag tänkte att jag sätter mig på den där bänken tio meter framför mig, men då föll jag ihop på gatan. Jag försökte röra mig men det gick inte. En man kom fram till mig och frågade om jag ville ha hjälp. Jag ville säga: Du kan väl hjälpa mig till den där bänken där framme, men inte ett ord kom över mina läppar.

Efter det är allting oklart för mig, jag minns inte så mycket mer innan jag vaknade tre dagar senare. Jag hade halvsides förlamning och kunde bara säga ja och nej och dessutom förväxlade jag dessa ord.

Det blev en resa som jag aldrig ska glömma. I två och en halv månad låg jag på Erstagårdskliniken och sedan ytterligare två och en halv månad på Danderyds sjukhus. Där fick jag gå hos sjukgymnast, arbetsterapi och logoped varje vecka.

Jag lovprisar den svenska sjukvården. Alla läkare, sjuksköterskor, logopeder, psykologer och sjukgymnaster. Christina Werner, min första logoped, kom jag till efter en vecka när jag hade lämnat Karolinska sjukhuset för Erstagårdskliniken.

Den första veckan var min familj med på alla lektionerna. Christina frågade mig olika saker och jag skulle svara.

– Vad öppnar man en dörr med?

Jag fick peka i en bok på en nyckel.

– Vad använder man för att slå i en spik i väggen?

Hammare, pekade jag på i boken.

Efter en vecka gick jag ensam på alla lektionerna och jag tänkte att det här blir lätt. Men en morgon när Christina ställde sina frågor till mig lät det så här:

– Säg lång!

– Volr, sa jag.

– Säg l-å-n-g! Christina höjde rösten.

– Vlof, sa jag.

Jag kunde inte säga lång, bara ja, nej och fia. När min halvtimme var slut så gick jag till mitt rum och grät, jag ringde också till min syster och grät. Min familj är underbar och de har hjälpt mig så mycket. Allting måste jag lära mig på nytt.

Min syster kom direkt till mig på Ersta. Jag ville inte gå tillbaka till Christina, men min syster övertalade mig och jag tänkte att jag måste ge Christina en chans till. Det är det bästa jag har gjort och hon var inte så omänsklig som jag först hade tyckt. Vi utökade min halvtimme till en timme måndag till fredag.

En dag kom min läkare in under min logopedtimme och lyssnade på mig. I slutet av timmen sa läkaren »Det här går bra! Jag tror att du kan komma tillbaks till ditt arbete i augusti 2006.«

Jag blev så glad och jag trodde henne, bara ett år sjukskriven! Jippi!

Men det blev inte så. Nu är det 2008 och jag är fortfarande sjukskriven ända till november 2009. Jag litade på min läkare så mycket, att jag trodde att jag skulle börja arbeta hösten 2006. Den hösten gick jag in i en lätt depression därför att jag hade litat på min läkare när hon sa att jag skulle börja arbeta snart igen.

Tre år efter min sjukdom kan jag bara säga att ni måste säga sanningen, inget annat! Säg inte att allt kommer att bli bra om ni inte vet det för det finns inget värre än falsk förhoppning.

Nu är jag utskriven från Karolinska då de anser att jag hädanefter får vända mig till min husläkare. Jag vet att sjukvården är underbemannad, men ska det vara så att vården efter bara tre år av min livslånga sjukdom ska ta slut? Jag känner i dag en stor sorg att jag nu får leva »ensam« med min sjukdom, även om jag är tacksam för all hjälp jag har fått.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida