Samtal om livet ger delaktighet

Att få prata om ensamhet och hur livet har blivit är betydelsefullt för äldre människor. Men det utrymmet finns inte alltid.

Elisabeth Lindberg är sjuksköterska och har i sitt avhandlingsarbete studerat patientens roll och delaktighet vid teammöten på en vårdavdelning för äldre. Patienterna bodde hemma men vårdades korta perioder på avdelningen.

Personalen ville utveckla vården mer mot ett patientperspektiv och som en del i det gjordes ronden om till ett teammöte. Men trots förändringarna tyckte personalgruppen att viktig kunskap om patienten ibland saknades under mötet. Det gemensamma beslutet att utveckla ronden till ett teammöte blev bara ett namnbyte.

Sjuksköterskorna bestämde sig tillsammans med övrig personal för att ta ännu ett steg och bjöd in även patienterna.

— Samtalen handlade mycket om här och nu, och planering framåt, men det saknades ett helhetsperspektiv. En del av dem uppskattade att få vara med på teammöten, de kände sig bekräftade, men flera sa att de hade önskat få frågor om bakgrund och vad de hade gjort tidigare i livet, säger Elisabeth Lindberg, universitetsadjunkt vid Högskolan i Borås.

De behövde sjuksköterskans stöd för att vara med i samtalet. Att berätta om och ge uttryck för det som var viktigt för dem och att få prata om hur ohälsa och ensamhet påverkar livet var angeläget. En känsla av otrygghet var ibland skälet till att de sökte vård.

Sjuksköterskorna tyckte inte att patienterna alltid fick ett bra mottagande och tillräckligt utrymme.

— Viljan att vårda och göra det bra för patienten är stark. Sjuksköterskorna har kunskap och vill förändra, men hinner inte alltid. Ibland måste de prioritera bort patienterna för att hinna med.

En del patienter bar med sig minnen från tidigare möten med vården; de hade blivit överkörda och känslan levde fortfarande kvar.

Syftet med den förändrade organisationen var att utveckla patientperspektivet i vårdandet.

— Det allra viktigaste är hur man ser på patienten och på varandra i den här situationen. Ibland far man i väg och förändrar med goda intentioner, men det behövs mer. Om inte samsyn råder i personalgruppen får patienten kanske inte den uppmärksamhet han eller hon behöver.

Målet uppnåddes till en del. Det blev tydligt när patienterna fick möjlighet att berätta om det som var viktigt för honom eller henne.

— Personalens förmåga att bjuda in och ge patienten utrymme har stor betydelse för patientens upplevelse, säger Elisabeth Lindberg.

En patient var änka och van att klara sig själv i olika sammanhang och att tala för sig själv. När hon fick vara delaktig och blev lyssnad på beskrev hon att det fick henne att känna sig som människa. När patienter var med i rummet men inte bjöds in i samtalet, upplevde de sig inte delaktiga.