Socialstyrelsen. ”Vi måste fortsätta diskutera den palliativa vården”
En fortsatt dialog om vården i livets slut behövs, konstaterar Socialstyrelsens Anders Printz, efter att ha läst ett brev från en läkare som tycker det är "groteskt" att prata med den döende patienten om att HLR inte längre är aktuellt.
I går berättade Vårdfokus om ett brev från en läkare, verksam inom palliativ vård, till Socialstyrelsen. Hon hänvisar till SOSFS 2011:7 om livsuppehållande behandling och ”Om att ge eller inte ge livsuppehållande behandling. Handbok för vårdgivare, verksamhetschefer och personal”, och ifrågasätter värdet av ta reda på och dokumentera en döende patients inställning till HLR. Att göra det tycker hon är groteskt och att det inte hör ihop med en god läkargärning. Det är patienten själv som ska avgöra vad som är viktigt att tala om i livets slutskede och vad som oroar honom eller henne, anser läkaren.
Anders Printz är chef för avdelningen för regler och tillstånd på Socialstyrelsen. Han delar inte läkarens uppfattning om att det skulle råda ett motsatsförhållande mellan det som är reglerat i författningen och läkarens beskrivning av vad hon ser som sin uppgift i mötet med patienten i palliativt skede.
– Författningen ger ingen exakt beskrivning av hur den enskilde läkaren ska formulera sig. Informationen ska ges på ett anpassat sätt och där är vi helt överens med henne.
Patienten ska känna sig trygg
I handboken, som läkaren refererar till, har Socialstyrelsen skrivit med fokus på patienten. Det viktiga är att samtala med patienten om vilken inriktning behandlingen har nu, att det handlar om symtomlindring. Patienten ska kunna känna sig trygg i att få smärta, andnöd, ångest eller andra symtom lindrade.
– Det handlar om att informera patienten om vad vi kan göra. Men han eller hon har också rätt att få veta sitt hälsotillstånd och att inriktningen på behandlingen snarare är symtomlindring än livsuppehållande åtgärder, säger Anders Printz.
Fortsatt dialog
Att reglera och skriva bindande regler om konkreta situationer, mötet med patienten, är svårt. Det handlar om att säkerställa att patienten får den information och vård han eller hon har rätt till, utan att detaljstyra hur kommunikationen mellan personal och patient ska vara.
– Vi behöver en fortsatt dialog med professionerna om de här frågorna och kanske träffa de personer som har frågorna, säger Anders Printz.