Sorgegrupp. Ger stöd och nya vänner
Att från vårdens sida erbjuda sorgegrupper skulle både kunna minska den sörjandes lidande och ge en samhällsekonomisk vinst.
Sörja färdigt När det har gått en tid sedan livspartnerns död kan det kännas som att man tär på sina närmaste. Som sörjande kan det då vara bra att inte bara ha sitt vanliga nätverk att luta sig emot. I sorgegruppen finns både förståelse och stöd. Det kan till och med vara skönt att komma ifrån och träffa andra i samma situation.
Peter Andersson har intervjuat män och kvinnor, 62 till 82 år gamla, som två till tre år tidigare deltog i sorgegrupper på Ersta hospice i Stockholm efter att de förlorat sin livspartner. De beskrev att det i gruppen fanns en tyst överenskommelse om att ”alla vet vi varför vi är här, vi behöver inte förklara för varandra”. Det betydde inte att det vanliga nätverket var dåligt, men att de ändå behövde sorgegruppen. ?
I sorgegruppen fick de utrymme att bara vara och att uttrycka sin sorg. Men det är inte något som vården i dag självklart erbjuder.?
— Det finns en medicinsk diskurs som styr synen på sorgegrupper som bidrar till att man ser på dem som något som behövs när sorgen har blivit patologisk. Men så är det inte, säger Peter Andersson.?
Han anser tvärtom att det är värdefullt för den enskilde att delta i sorgegrupper, men också att de kan vara till nytta samhällsekonomiskt; utan sorgegruppen hade kanske en del av deltagarna så småningom behövt söka vård för sömnbesvär eller depression. Nu fick de i stället nya vänner. Några av dem fortsatte att träffas för att äta middag eller bara umgås. ?
— Det är viktigt att vården ser vinsten med sorgegrupper för den enskilde och inte bara den kostnad som de kortsiktigt kan föra med sig. Det finns en samhällsnorm om att man inte ska sörja hur länge som helst, men sorg släpper inte, man möter den på olika sätt även i det fortsatta livet. Då är det skönt att få komma till sorgegruppen, ”man sitter i samma båt”.??
Peter Anderssons slutsats är att sorgegrupper är betydelsefulla, men han ifrågasätter att det bara är frivilligorganisationer som förväntas ha dem.
Sorgegrupperna i studien leddes av en kurator och en sjuksköterska. De träffades sex gånger och vid varje tillfälle samtalade man utifrån ett tema.