Teamet ?ger stöd

Till sist, 20 år efter att hemsjukvården kunde tas över av kommunerna, har de gjort det, nästan överallt. Kompetenskrävande och ofta ensamt för sjuksköterskorna. Men nu finns försök att skapa en helhet för patienten i hemmet.

De åker gemensamt till sjukhuset, vårdplaneringsteamet från Härryda kommun i Mölnlycke. Bland alla kranskommuner kring Göteborg har de utsetts till det snabbaste på att erbjuda vårdplanering.?

Egentligen vet de inte om det bara är bra med snabbhet.

— Patienter som skrivs ut från sjukhus är inte färdigvårdade — kanske finns det en poäng med att vänta lite med insatsen, funderar bistånds­bedömaren Marie Nilsson.

Hon, sjukgymnasten Ulrika Hindberg, och sjuksköterskan Pernilla Westfalk är på väg till endokrinologiska avdelningen på Sahlgrenska universitetssjukhuset för att planera vård i hemmet för en patient de inte har träffat tidigare. De är ett team med varsitt kompetensområde.

Både patienten och hennes make blir överraskade när tre personer som presenterar sig som ett vårdplaneringsteam plötsligt dyker upp och börjar prata om hjälp i hemmet. När samtalet är över tycker makarna att de har tur som bor i den kommun de bor i. ”Tänk att man kan få så mycket hjälp.”

De tre kollegerna vill ha svar inom sitt respektive kompetensområde. Sjuksköterskan Pernilla Westfalk frågar om såromläggningen. Hur ofta ska den göras och med vad, vill hon veta. Xylocain används. Hur är det med läkemedel, med behov av provtagningar? Behöver patienten hjälp att ta på och av stödstrumpan och med att smörja in benet ordentligt?

Ulrika Hindberg vill veta om kvinnan vill ha en patientsäng. De pratar vidare om hiss, trösklar, toalettförhöjning, betastöd och rollator. Och om det finns möjlighet att sitta i duschen.

Det är en okomplicerad vårdplanering och därför blir biståndsbedömaren Marie Nilssons roll den här gången bara att prata om den ekonomiska aspekten. Hemsjukvård är inte gratis — fast nästan. 266 kronor per månad oavsett vårdbehov. Hjälp från sjuksköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut ingår i kostnaden.

Under den gemensamma bilresan tillbaka reflekterar teamet över det tvärprofessionella samarbetet. Alla tre är överens om att de drar nytta av varandras kunskaper.

— Jag känner mig trygg med er och med att ni vet vad ni talar om. När jag är själv och samtalet kommer in på era områden utstrålar jag otrygghet. Det blir inte ett lika bra samtal, säger Marie Nilsson.

Ulrika Hindberg håller med. Att ge patienter och anhöriga trygghet är vårdkvalitet, säger hon.

— När de märker att vi vet vad vi talar om kan de slappna av. På det viset är vårdplaneringsteamen unika.

Kompetenta kolleger, både från den egna och från andra professioner, är viktigt för deras egen utveckling också. I Härryda är de sju personer: tre från rehabiliteringen, tre biståndsbedömare och en sjuksköterska. Stämningen i teamen är god och de litar på varandra.

Pernilla Westfalk tycker att det hade varit bra med en sjuksköterskekollega att bolla frågeställningar med, men samarbetet i teamet har breddat hennes kompetens. De lyssnar på varandra och får en helhetsbild av patientens behov.

I Härryda kommun har Vårdförbundet kämpat för att få en organisation som underlättar samarbete mellan professionerna. Sedan socialchefen Lena Lager tillträdde för ett och ett halvt år sedan har det blivit lättare. Hon har tillsatt en och samma verksamhetschef för sjuksköterskor, biståndsbedömare, fysioterapeuter och arbets­terapeuter. Men hon ser fortfarande stuprör mellan bistånd, vård, hemtjänst och särskilt boende som hon vill riva.

Lena Lager strävar efter ett helhetsperspektiv och kanske är hon en ovanlig socialchef för hon tycker att hälso- och sjukvården behöver lyftas fram mer i kommunerna.

— Målet är att bli en så attraktiv organisation att vi kan locka fler sjuksköterskor. Jag tror inte det finns något bättre sätt än att ge dem förutsättningar att använda och utveckla sin kompetens. Att se till att de får göra ett gott jobb helt enkelt, säger hon.

Vårdplatserna på svenska sjukhus har minskat med 46 procent sedan Ädelreformen infördes 1992. Vården har flyttat hem och redan för flera år sedan påpekade Socialstyrelsen att den allt mer avancerade vården i hemmen kräver fler läkare och sjuksköterskor. Men kommunerna saknar fortfarande sjuksköterskor, och sjuksköterskorna saknar specialistkompetens.

Bara 17 procent av sjuksköterskorna ­i hemsjukvården har en specialistutbildning.
1,6 procent har utbildning i vård av äldre.

Helle Wijk, docent i omvårdnad vid Sahlgrenska akademin, tror att den låga andelen specialistutbildade sjuksköterskor beror på att arbetsgivarna är omedvetna om det stora vårdbehovet i den kommunala vården och omsorgen. En omedvetenhet som innebär att de heller inte inser betydelsen av den kompetens som specialistutbildningen ger.

— En specialistutbildning inom vård av äldre innebär ett års heltidsstudier i gerontologisk, geriatrisk och palliativ omvårdnad. Den innebär också att sjuksköterskan kan leda och bedriva förbättringsarbete samt har ett vetenskapligt och evidensbaserat arbetssätt, säger hon.

Det finns de som anser att kommunerna är okunniga om vad det innebär att vara vårdjättar. En seminariedag om hemsjukvård arrangerad av Vårdförbundets avdelning i Västra Götaland lockade omkring 500 personer. Publiken bestod av forskare och sjuksköterskor, men också av tjänstemän och politiker från regionens kommuner — som fick lyssna till kritik mot kommunerna som arbetsgivare:

”Sjuksköterskor har ansvar för alldeles för många patienter.” ”Sköra äldre, patienter med demenssjukdom, palliativa patienter, yngre funktionshindrade och svårt sjuka barn — vilken roll ska sjuksköterskorna i hemsjukvården ha?” ”Se sjuksköterskans kompetens och nyttja den för vårdtagarens bästa.”

Helle Wijk, som var en av föreläsarna under seminariedagen, berättade om forskning som visar att:

• Sjuksköterskors arbete i den kommunala äldrevården ofta är ensamarbete.
• Arbetet kräver snabba bedömningar av äldre och svårt sjuka patienters hälsotillstånd.
• Det leder till etiska konflikter och frustration när man förväntas fatta snabba beslut och ändå saknar mandat att bestämma, till exempel över bemanning av omvårdnadspersonal.

Det finns fler problem. Läkarnas roll till exempel. Att de inte är kommunalt anställda försvårar samarbetet mellan dem och övriga professioner.

När Socialstyrelsen granskade den kommunala hemsjukvården för några år sedan varnade myndigheten för att bristen på hälso- och sjukvårdspersonal är ett hot mot patientsäkerheten. En konsekvens är att delegeringarna riskerar att bli så många att det strider mot hälso- och sjukvårdslagens krav på god och säker vård. Ett hot, inte bara mot patienterna, utan också mot personalens trygghet.

Utan många delegeringar skulle det inte vara möjligt att genomföra olika hälso- och sjukvårdsuppgifter i hemsjukvården, men enligt Helle Wijk är det ett dåligt betyg på verksamheten.

— Det är ett mått på att man har avancerade uppgifter utan tillräcklig kompetens för att utföra dem, säger hon.

När kommunernas vårdansvar ökar växlas skattepengar över från landstingen, men en åldrande, och därmed vårdkrävande, befolkning innebär att kommunerna tar över en verksamhet som växer snabbare än skattekraften. Det säger Derk de Beer, ekonom på arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och landsting.

Han ser tre lösningar: sänka ambitionerna, effektivisera eller höja skatten.

— Tanken med kommunaliserad vård var att den skulle bli effektivare och billigare. Jag tror att samordningen mellan hemsjukvård och hemtjänst sparar pengar, men man har till viss del förbisett att vårdbehovet blir tydligare när besluten fattas närmare brukaren. Det är en fördel för brukaren, men kräver mer resurser.

KÄLLOR: