Uppmuntra barn med cancer att
gå i skolan?

Skolan betyder mycket för alla barn. Låt därför barn med cancer gå i skolan om de orkar och vill. Inget tyder på att det ökar deras risk för infektioner.

Det är känt sedan tidigare att barn med cancer riskerar att förlora kontakten med sina kompisar och att de oroar sig för att bli bortglömda. Margareta af Sandeberg har 30 års arbete med cancersjuka barn bakom sig. Insikten om barnens oro och att det snarare är bra för barn med cancer att gå i skolan, hade hon med sig när hon började med sina doktorandstudier. Nu har hon fått den bekräftad.

I hennes studie skattade barn med större skolnärvaro sin hälsorelaterade livskvalitet högre än de barn som inte var i skolan lika mycket. Vad som är orsak och verkan kan Margareta af Sandeberg inte säga säkert, men det finns ett positivt samband. Skolan betyder mycket för alla barn, det är där de har sina kompisar och sitt sociala sammanhang. Därför ska barnen gå till skolan om de bara kan.

Hos föräldrar till barn med cancer kan det finnas en oro och rädsla för att barnet ska bli smittat av kompisar och få infektioner. Men den risken är inte större än för friska barn. Däremot ska cancersjuka barn inte vara i skolan när de inte mår bra. Där gäller precis samma principer som för andra; man går inte till skolan när man är sjuk eller har feber.

Vad som orsakar infektionssjukdomar hos barn med cancer har Margareta af Sandeberg inte undersökt. Men studier har visat att det är den tuffa behandlingen som gör dem känsliga för de egna bakterierna — som normalt inte orsakar sjukdom— inte smitta från andra människor.

Det hon kan konstatera utifrån sina studier är att skolnärvaro inte finns bland de redan kända faktorer som påverkar risken för infektion. Däremot kan smittorisken vara större beroende på diagnos, typ av behandling och neutropeni (lågt antal neutrofila granulocyter).

Fyra till sex år efter att barnen fick sin cancerdiagnos har 63 av dem intervjuats och jämförts med en kontrollgrupp. Majoriteten tycker att skolan är viktig i deras liv. De flesta, cirka 60 procent, tycker att det nu i stort sett inte är någon skillnad i skolan mellan dem och deras kamrater. 30 procent uppger att de har fysiska eller kognitiva begränsningar, varav en liten del tycker att de inte klarar skolan så bra.

En stor del av dem säger att när de tänker tillbaka på behandlingstiden är det den minskade kontakten med skola och kamrater de först tänker på. Trots det upplever de sig totalt sett som mer självständiga jämfört med de friska barnen i kontrollgruppen.