Vården tar inte vara på mäns erfarenheter som anhörigvårdare

Äldre män som vårdar sina fruar i hemmet vill inget hellre än att dela med sig av sina erfarenheter. Men när det är dags att lämna över till professionella vårdare möts de av en klapp på axeln och rådet att börja leva sitt eget liv.

– Som vårdpersonal vill vi gärna berätta för männen hur de ska göra. Men det är inte det stöd som de själva vill ha. Det viktiga är snarare att lyssna på dem och kanske låta andra män som är på väg in i liknande situationer få ta del av all den kunskap som de här männen bär på.

Det säger sjuksköterskan och högskolelektorn Jonas Sandberg vid Mälardalens högskola som tillsammans med kollegan Henrik Eriksson driver projektet MeCaLL, Men as Caregivers in Late Life. I ett flertal studier har de intervjuat äldre män som under lång tid har vårdat sina fruar hemma.

– Det är vanligare än vad folk tror. Ändå är männens röster tämligen ohörda. Nästan alla berättelser vi möts av i populärvetenskap och medier har hittills fokuserat på kvinnornas situation, säger Henrik Eriksson.

Jonas Sandbergs och Henrik Erikssons erfarenheter är att det finns en lika stor önskan hos männen som hos kvinnorna att hjälpa och vårda sin partner på ålderns höst.

Intimhygienen svårast i början 

Det praktiska, som att laga mat och städa, upplever de inte som något större problem. Det tror däremot ofta omgivningen. Henrik Eriksson och Jonas Sandberg berättar om hur vanligt det är att döttrar, svärdöttrar och andra närstående kvinnor ser till att det finns mat i kylen, städar, bakar bullar och byter gardiner till jul.

Män i den här generationen har ofta få erfarenheter av att vårda. Många har inte ens bytt blöjor på sina egna barn. Det är också det som männen upplever som svårast i början, att sköta kropps- och intimhygienen på sina kvinnor.

– Men även om de tycker att det är besvärligt tar de sig an uppgiften med stor iver, säger Jonas Sandberg.

Män söker sällan formellt stöd

Det som männen upplever som riktigt tungt ligger mer på det själsliga planet: att se sin käresta plågas av smärtor, förändras, kanske bli förvirrad.

 Att vårda en nära anhörig har sitt pris. Successivt drar sig männen undan sociala kontakter, dels för att skydda hustrun från social skam, dels för att vårdandet i sig tar så stor del av dygnets timmar i anspråk.

– Det som skiljer från kvinnliga anhörigvårdare är att det i manskulturen finns en föreställning om att man ska klara sig själv. Männen söker sällan formellt stöd. Inte förrän det har gått så långt att vården av hustrun på olika sätt havererar, eller att de har bränt ut sig själva, säger Henrik Eriksson.

Ingen självuppoffrande vård

När kvinnan flyttar till ett särskilt boende blir det oftast ett abrupt slut på den vårdande relationen. Från att ha skött allt vårdande under de senaste fem eller tio åren förväntas mannen i fortsättningen ägna sig åt att rätta till kudden, kamma håret på frun och dricka en kopp kaffe tillsammans med henne.

– Hos de flesta av oss finns en föreställning om att vården har varit för självuppoffrande för mannen. Våra studier visar tvärtom att han verkligen vill vårda sin kvinna. När mannen förlorar den intima närhet till henne som vårdrelationen ger blir han väldigt ensam, säger Henrik Eriksson.

Han och Jonas Sandberg anser därför att personalen alltid borde fråga mannen hur han själv vill att relationen till hustrun ska utvecklas framöver. Det är inte självklart att han vill sluta vårda henne bara för att hon har flyttat till ett annat boende.