Viktigt väga strokepatienter
Sjuksköterskor bör bli bättre på att följa strokepatientens vikt. Den som förlorar mer än tre kilo i vikt efter sin första stroke riskerar att bli undernärd.
Efter en stroke har många patienter svårt att få i sig tillräckligt med mat. Många gånger, men inte alltid, med undernäring som följd.
Ann-Cathrin Jönsson har följt viktförändringar hos 305 personer som fått en stroke för första gången. Under studiens gång märkte hon att vårdpersonalen, framför allt på äldreboenden, ofta inte visste att patienterna hade nutritionsproblem.
En manlig boende berättade att han i stort sett levde på Coca-Cola, som han försiktigt sög i sig via sugrör. Personalen var irriterad på honom för att han spottade ut maten i papperskorgen. När Ann-Cathrin Jönsson pratade med honom visade det sig att han helt enkelt inte kunde tugga och svälja.
– Det är anmärkningsvärt att personalen i flera av äldreboendena inte visste att patienten hade svårt att äta. Jag tror att det beror på den låga sjuksköterskebemanningen i äldreomsorgen, säger Ann-Cathrin Jönsson.
Ett annat bifynd var att patienternas vikt sällan dokumenterades. På flera avdelningar fanns inte ens en sittvåg tillgänglig. När det gällde viktuppföljning noterade hon ingen skillnad på om patienten bodde i eget hem eller på ett särskilt boende.
– Huvudslutsatsen i min studie är att en så enkel åtgärd som att följa vikten kan ha stor preventiv betydelse för strokepatienter. Genom regelbunden viktkontroll kan sjuksköterskan på ett tidigt stadium upptäcka behov av närmare utredning av näringssituationen, säger Ann-Cathrin Jönsson.
Studiens främsta bidrag till vetenskapen är annars att hon utvärderat den trekilosgräns som European society for clinical nutrition and metabolism använder som riskgräns för undernäring.
De 305 patienterna delades upp i två grupper vid analysen: I den första gruppen hamnade de som gått ner mer än tre kilo i vikt. I den andra hamnade resten, det vill säga de som gått ner tre kilo eller mindre eller som hade gått upp i vikt.
? Det klassiska i kvantitativa studier på större grupper av strokepatienter är att fokusera på hela gruppens medelvärden för till exempel vikt eller bmi. Då tar ökningarna och minskningarna ut varandra så att riskgrupperna inte syns, säger Ann-Cathrin Jönsson.
En så hög andel som 24 procent av strokepatienterna hade gått ner mer än tre kilo efter fyramånadersuppföljningen, 26 procent vid 18-månadersuppföljningen. Medelviktminskningen i den här gruppen var 8,3 kilo med en individuell spridning mellan 3,3 kilos och 23,8 kilos viktnedgång.
Samtidigt gick en stor andel av patienterna i den andra gruppen upp i vikt. Bland dem som gick ner tre kilo eller mindre förändrades vikten från minus 3,0 kilo till plus 18,1 kilo. I medeltal gick de upp 1,9 kilo.
En majoritet av patienterna i båda grupperna var överviktiga från början och hade ett bmi över 25 redan vid strokeinsjuknandet. Man skulle därför kunna tycka att det bara var positivt att andelen överviktiga minskade.
Men analyserna visar att det inte är frågan om en önskad viktnedgång. I stället fanns ett starkt samband mellan viktnedgång över tre kilo och ätsvårigheter (nedsatt aptit, matsmältningsproblem, tugg- och sväljsvårigheter) och nedsatt adl-förmåga.
Dessutom hade de som gick ner mycket i vikt även andra biokemiska markörer som indikerade malnutrition, exempelvis lågt prealbumin. De hade också nedsatt glukosmetabolism, vilket indikerar oupptäckt eller dåligt reglerad diabetes.