Ordinationer i korridoren blir inte journalförda
Få erkänner det öppet, men när Vårdfokus pratar med sjuksköterskor på akut- och intensivvårdsavdelningar visar det sig att det finns stora brister i journalföringen på flera håll.
Sjukhusjournalerna stod i fokus under dråprättegången mot läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus. De skyhöga halterna av narkosläkemedlet tiopental kunde bero på att den för tidigt födda flickan fått det vid flera tillfällen innan hon dog. En sjuksköterska vittnade i rätten och berättade att barnet fick tiopental vid minst två tillfällen utan att det journalfördes.
Åklagarna gick hårt åt sjuksköterskan Shirley Szpilman om varför det inte skrevs in i journalerna och fick till svar att det faktiskt är ganska vanligt att det missas.
— Jag var ärlig med att det inte fanns tid. Det var en akutsituation och i de lägena glöms journalföringen bort ibland, berättar Shirley Szpilman.
Hon berättar om en arbetssituation där det är brist på personal, stressigt, datasystem som krånglar och dåliga möjligheter att sitta ner för att i lugn och ro gå igenom dagen och föra in åtgärder i journalerna.
— I det här fallet var det dessutom inte jag som skulle föra in att läkemedlet hade getts utan det skulle ha gjorts av den läkare som ordinerade och gav tiopental, säger Shirley Szpilman.
Hon tror inte att situationen är unik för Astrid Lindgrens barnsjukhus utan misstänker att det ser likadant ut på andra akut- och intensivvårdsavdelningar.
Att det ges många muntliga ”korridorsordinationer” som aldrig journalförs bekräftas av en sjuksköterska som arbetar på en akutvårdsavdelning på Akademiska sjukhuset i Uppsala.?
— Jag måste erkänna att jag har varit med om att utföra hundratals ordinationer som aldrig har blivit journalförda, säger hon.
Sjuksköterskan, som vill vara anonym, säger att i de akuta situationerna skulle det bli väldigt krångligt om läkaren var tvungen att skriva in alla ordinationer först. Därför görs det i efterhand, men det glöms också bort eller hinns inte med.
— Vi diskuterar ofta vem som bär ansvaret om något blir fel. Om en läkare har bett att jag ska höja droppet för en patient och det visar sig vara felaktigt, vem bär ansvaret om ordinationen inte finns inskriven?
Hon menar att sjuksköterskorna får tjata mycket på läkarna om att skriva in ordinerade läkemedel eller andra medicinska åtgärder.
— När man har sagt till flera gånger ger man upp för att inte bli betraktad som en jobbig typ. Men vi sjuksköterskor är nog lite för snälla, vi borde bli tuffare och säga ifrån.
Det är svårt att få en bild av hur vanligt det är att läkemedel och medicinska åtgärder inte journalförs.
— Jag tror inte att det är ett allmänt problem. Däremot hör jag ofta att arbetssituationen är så pressad att personalen får sitta kvar på övertid för att sköta dokumentationen. När det görs i efterhand ökar förstås risken att saker glöms bort, säger Gunilla George, ordförande för Vårdförbundets sektion Karolinska Solna.
Samma bild ger sjuksköterskan Dennis Svensson som arbetar på akuten på Helsingborgs lasarett.
— Vi utför många muntliga ordinationer som sedan skrivs in i efterhand och det är förstås en patientsäkerhetsrisk. I akuta situationer behöver all information om patienten hållas aktuell för att samtliga ska veta vad som har gjorts.
Ett exempel som inträffade nyligen i Helsingborg var en patient som hade en akut infektion och ordinerades antibiotika. När sjuksköterskan skulle signera att hon hade gett läkemedlet kom något annat emellan och det hela sköts upp. Patienten skickades vidare till en annan avdelning där det var ytterst nära att antibiotika gavs igen.
Pia Arndorff, vice ordförande i Vårdförbundet, anser att det är en allvarlig patientsäkerhetsrisk att personalen inte ges möjlighet att hinna med dokumentationen.
— Om arbetsgivarna satsade på lättarbetade datasystem där man enkelt och snabbt kan föra in det som händer skapas bättre förutsättningar för personalen att göra rätt, säger hon.