Reflekterat

Sjuksköterskan hastar fram till sitt skrivbord, snurrar stolen mot dataskärmen och förklarar snabbt: »I natt när jag skulle sova kom jag på att jag hade glömt att skriva en anteckning från ett besök igår!«

4 april 2008

Hon tar chansen att rätta till det mellan en dosettdelning och en injektion; hon är tydligt störd över misstaget och känner sig dum: »Jag kom på det när jag lagt mig och skulle somna… det är konstigt att sådant dyker upp då.«

Jag tycker inte att det är konstigt.

Under sjuksköterskeutbildningen borde ett ständigt återkommande tema vara hur man stänger av jobbrelaterade tankar när man tagit av sig arbetskläderna eller stämplat ut för dagen. Det borde vara en av skolans mest angelägna uppgifter; att ge studenterna konkreta verktyg och strategier för att sätta gränser för sitt engagemang.

Tyvärr är det inte så. De senaste tre månaderna har jag flera gånger, i kurslitteratur och i föreläsningssalar, fått exempel på vad som kan sägas vara god vård, rentav god omvårdnad à la det lilla extra. Det har handlat om en läkare som opererar en patient på sin fritid samt en sjuksköterska som arrangerar en utflykt för sin patient under en helg.

Det är inga exempel som signalerar »när du är ledig är du ledig« eller att det lilla extra i omvårdnaden faktiskt går att sörja för inom schemats ramar eller sjukhusets väggar. Det är kanske inte konstigt att den här typen av exempel ges, men det är klantigt. För oss i vården behöver man inte tala om hur man hjälper dygnet runt, året om, vi behöver snarare höra hur man inte gör det.

Om sjuksköterskeyrket är en profession och inte ett kall måste man tillåtas att vara ledig, i såväl tanke som handling. Fyrtio minuters hemresa räcker inte för att jag ska släppa tankarna på dagens patienter, kunna koppla bort allt jag har upplevt och utfört på min praktikplats. Först en förskolehämtning senare, efter ett rally genom mataffären och efter att ha lagat middag med treåringen har den där mentala, osynliga jobbknappen lyckats byta läge från on till off.

Fast det är klart, några timmar senare, med huvudet på kudden och barnet sovande bredvid riskerar tankarna att långsamt börja veva i gång igen…

TEXT: TUA MYHRMAN sjuksköterskestudent termin 4, Karolinska institutet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida