Vem bär ansvaret för Charlottes död?

Sin första arbetsdag på kirurgavdelningen bär undersköterskan Sara-Ida in kall dryck till 40-åriga Charlotte, opererad för en skottskada i magen men på bättringsvägen. Det hon möter får henne att rusa ut ur rummet, gråtande.

AV KARIN WAHLBERG

Det som sedan följde kunde enklast beskrivas som kalabalik, tänkte Sara-Ida.
Hon fann sig sittande ensam med en kopp kaffe i personalrummet medan alla andra sprang runt som yra höns. Inte ens på sjukhemmet hade de kommit i närheten av en sådan röra. Men där var döden mer väntad.

Väntad och oväntad död. Helt olika saker, tänkte hon, och den oväntade var hemskast. I alla fall det som hänt nu. Sånt man skrev om i tidningarna. Och om unga människor som dog i trafikolyckor. Hela familjer som utplånades. Hon kände till ett fall själv. En klasskamrat. Han söp redan i åttan och körde till slut ihjäl sig i fyllan. Det var för väl att han inte körde ihjäl någon annan, hade hennes mamma sagt torrt. Sara-Ida tyckte det lät hårt. Men sant.

Hon hade faktiskt sett människor falla ihop av sorg även när mycket gamla människor dog. Nittioåringar. Länken bakåt försvinner när föräldrarna dör, hur gamla de än är, sa Gertrud en gång när de gjorde i ordning en gammal kropp. Sara-Ida hade funderat mycket på om det var bra eller dåligt att hon mött döden så många gånger redan. Hon hade lärt sig att inte förfasas, att ta den för vad den var.

Nu hade hon i alla fall blivit strängeligen förbjuden att lämna personalrummet. Hon skulle tas om hand, sa de. Sedan. Ingen ville just nu gå ifrån sina utsiktsposter ute i korridoren för att hålla henne sällskap. Alla ville se och höra. Även patienterna, de som snappat upp att något var i görningen, och som var kapabla att gå och stå själva.

Som när en olycka skett, tänkte hon. När allt stannar upp och omgivningen står och stirrar tills bakluckan på ambulansen stängs. Som en grupp statyer. Sedan skingras man. Eller lägger ner blommor och tänder ljus. Olycksplatsen blir helig. Som en grav.

Hon ville också ut. Ville vara där det hände något.

Patienten hade omedelbart rullats iväg till behandlingsrummet på avdelningen, som var större än enkelrummet. Sophie, Emma, Eva-Lena, alla störtade iväg, de tryckte på akutlarmet, hjärtteamet kom stormande som en elefanthjord.

Avdelningsläkaren söktes, han jäktade in högröd i ansiktet. Bara Sara-Ida föstes undan.

Hon tittade på klockan. Tiden hade tagit ett skutt. Hon reste sig. Lämnade kaffemuggen som hon inte rört och ställde sig i dörren och begrep att teamet med akutväskor var kvar inne i behandlingsrummet. Några fick inte plats och stod utanför.

De skulle inte få liv i henne hur länge de än höll på, tänkte hon. Hon visste. Hon hade sett de hängande ögonlocken med iris och pupill knappt skönjbara, och munnen som var halvöppen med de lätt blåaktiga läpparna spända över tänderna, och visste vad det innebar.

Detta hade hon nämligen sett förut.

Bara de nu inte trodde att hon missat något redan första dagen! Hon ville stanna vikariatet ut. Kanske ännu längre. Man vet aldrig.

Hon såg en person som stod alldeles ensam i korridoren. Det var Harriet, som hon redan hade börjat tycka om. Hon såg så övergiven ut. Var alldeles vit i ansiktet där hon väntade vid behandlingsrummets dörr. Väntade på besked. Kanske hon fortfarande hoppades.

Det är ofattbart, sa Daniel Skotte upprört. Han befann sig på sköterskeexpeditionen där det var större plats än på läkarexpeditionen.
Dörren var stängd ut mot korridoren. Tre kollegor till hade dykt upp, alla kirurger. Hjärtteamet hade gått. Det fanns inget för dem att göra. Hjärtat hade slutat slå. Patienten var död. Den skottskadade Charlotte Eriksson levde inte längre.
Det var kvavt men ingen av dem tänkte på att öppna fönstret.

– Veronika måste ha förbisett något, sa en av kirurgerna som hette José Fuentes och såg på dem med olyckliga ögon.

Han lät allt annat än anklagande.

– Ja, men jag var ju med, påpekade Daniel Skotte. Det var inget konstigt med operationen.

– Kanske en lungemboli, sa en annan som hette Sundström. I så fall rena oturen.

– Patienten borde ha känt av det. Blivit tung i andningen och ringt på klockan, sa en tredje som hette Ronny Alexandersson.

– Jo, höll Sundström med.

– Kanske missade ni ett hål i tarmen? försökte Fuentes.

– Ja, men herregud, då skulle hon ju ha fått ont i magen och hög feber av bukhinneinflammation. Det är inget man dör av så där pang på, envisades Daniel Skotte.

Allt det där vet de andra också, tänkte han. Men något var de tvungna att svara på den eviga frågan, varför? Behovet av en rimlig förklaring svävade över både dem och patienterna.

Nu fanns en make som skulle bli förkrossad och som givetvis inte skulle ge sig förrän han fått ett svar. Stackars sate! Det skulle bli rättsmedicinsk obduktion, men mötet med maken oroade honom ändå så till den milda grad att han knappt vågade tänka på det. Kanske kunde någon av de äldre ta det? Verksamhetschefen kanske?

Själv begrep han inte ett dugg. Och det skulle bli svårt att säga till mannen. Han ansträngde sig alltid för att ge en godtagbar förklaring till patienter och anhöriga. I alla fall en temporär. Informera och lyssna efter konstens alla regler med öppna och återkopplande frågor, som han lärt sig på utbildningen. Och det var sannerligen inte lätt denna gång. Att bara svara, jag har inte en aning. Skulle maken acceptera det?

Hade han något val?

– Det finns ingen rimlig anledning till att hon dog just nu, utbrast han och tystnade sedan tvärt.

Han såg stint ner i golvet medan käkarna malde och de andra tre iakttog hur han kämpade med sig själv. Alla kände igen situationen.

Varför har vi människor så svårt att acceptera osäkerhet, tänkte han nästan upproriskt. Osäkerheten ingick i verkligheten, inte bara i den medicinska vardagen. Du går ut på vägen och blir överkörd. Det oväntade som de försökte bemästra både inför sig själva i vården och inför patienterna med vetenskap, siffror, rutiner och rimliga antaganden.

Vad hade de missat? Vad hade Veronika och han inte förutsett?

– Det här är närmast oförklarligt, deklarerade han med tjock röst som ett försvar som ingen bett om, men alla begrep att han behövde formulera sig.

– Jo, jäkligt obehagligt det här, sa Sundström, som var äldst och hade varit med om det mesta, dock aldrig detta.

– Helt obegripligt, sa Ronny Alexandersson och skakade återigen på huvudet. Vi måste få tag på Veronika.

Alla sände henne en tanke.

Ingen av dem önskade Veronika detta, och ingen ville just nu vara i hennes kläder. Alla visste precis vad det innebar. Skulden som vältrades över henne. Åtminstone tills obduktionen var klar.

Detta var medaljens baksida, i detta annars så intressanta och tidvis roliga yrke. Det gick inte alltid bra. Klarade man inte det så skulle man syssla med annat, fanns det de som menade. Man skulle vara kapabel.

– Veronika kommer att få det tufft ett tag, konstaterade Sundström med inte så lite medlidande i rösten.

Alla visste. Alla kunde frammana den näst intill förlamande känslan av att vara skyldig till en annan människas död. Visserligen inte avsiktligt, men ändock.

– Har inte hon ledig eftermiddag? frågade Fuentes.

– Jo, men hon vill nog gärna få veta det här den rätta vägen och inte via massmedia, menade Ronny Alexandersson. Vem kontaktar henne?

– Det kan jag göra, sa Skotte som vid det här
laget var beredd att bära hela världens bördor på sina axlar, bara allt ordnade upp sig på bästa sätt.

– Har ni underättat maken? undrade Fuentes.

Återigen tystnad och Daniel Skotte som drog in luft.

– Nej, jag har inte underättat någon, sa han ilsket. Det har ju precis hänt, för fan!
Stressen lyste i ögonen. Ingen brydde sig om hans utbrott. Saker och ting måste ut.

– Polisen? frågade Alexandersson försiktigt, som om han hade en checklista att bocka av.

– Har inte hunnit kontakta dem heller, stönade Skotte. Det blir förstås en rättmedicinsk obduktion. Dödsfallet får väl betraktas som oklart, sa han ironiskt och flinade till mitt i alltihop.

På sköterskeexpeditionen fanns också syster Sophie. Hennes annars så ljusa kinder var illröda. Tårarna var inte långt borta. Hon vågade knappt se upp. Hon
stod med ryggen vänd mot läkarna och pysslade nervöst med papper på skrivbordet för att hålla tankarna i styr. Bläddrade så ljudlöst hon kunde för att inte märkas. Hon hade fönstret och Döderhultsdalen framför sig men vågade inte lyfta blicken och se ut mer än korta ögonblick. Var rädd för att börja storgråta inför den himmelskt vackra vyn, den honungsgula, milda höstsolen som bröt igenom tunga skyar. 

I hjärnan for allt runt som hon kanske förbisett men inte i brådrasket kunde komma på. Hon hade ju inte hunnit göra så mycket med patienten. En spruta smärtstillande, det var allt. Och några tabletter. Inget märkvärdigt.
Hade hon gjort något fel? Sprutat fel läkemedel? Visst var det Ketogan hon gav? Blev det fel dos? Alldeles för hög?

Hon försökte se ampullen framför sig. Men det går knappast att ge för mycket Ketogan, tänkte hon. Ampullerna innehåller inte så stora doser. Och visst sprutade hon det subkutant, under huden? Inte direkt i blodet?

Sundström och Fuentes hade gått men Daniel Skotte, Ronny Alexandersson och Sophie var kvar på sköterskeexpeditionen. Det knackade på dörren.

– Vad ska vi göra med henne? frågade undersköterskan som hette Emma. Ska vi göra henne i ordning och rulla in henne på rummet igen?

De tre på expeditionen stirrade på henne.

– Gör ingenting, sa Alexandersson bestämt. Låt allt vara!

Han var en magerlagd man med ett yvigt rött hår.

– Vi ska alltid göra så himla mycket, muttrade han och tog luren för att kontakta polisen.

– Men vi kanske behöver behandlingsrummet för att kunna lägga om sår, envisades Emma, som stod kvar och stampade i dörröppningen medan hon skickade undrande blickar mot Sophie, vars ögon inte blivit mindre blanka.

– Behöver du göra det just nu? inflikade Daniel Skotte.

– Nä, men man vet aldrig när. Hon kan ju inte ligga där och ockupera rummet, menar jag, sa Emma, som uppenbarligen inte ville lämna sin position i dörren.

– Jo, det kan hon, klippte Alexandersson bryskt av.

– Ni får hålla till någon annanstans, sa han. Rör inget! Låt oss först ringa polisen.

– Var menar du att vi ska hålla till då? envisades Emma och himlade med ögonen. Det finns ju ingen annanstans.

– Var fan är Britt-Louise?

Ronny Alexandersson vred sig på skrivbordsstolen som om han trodde att hon skulle dyka upp ur intet. Britt-Louise Karp var avdelningsföreståndare.

– Hon måste komma hit och hålla i tyglarna.

– Hon är på möte, sa Sophie och harklade sig bakom dem.
De vände sig om. Det var som om de såg henne först nu.

Daniel Skotte slog sig ner vid bordet i personalrummet. Sara-Ida satt mitt emot honom. Annars var där tomt på folk. 

Precis när han skulle fråga henne hur hon mådde kom en sköterska och en undersköterska och ställde sig vid diskbänken. Han uppfattade inte riktigt vad de hade för viktigt att styra med. Han noterade däremot att de var sega i rörelserna, att de inte tänkte lämna honom och den nyanställda undersköterskan ensamma. Hon som såg så förbannat bra ut att det nästan gjorde ont att titta på henne. Så när syrrorna satte på kranen och började slamra, reste han sig demonstrativt.

– Vi kan gå någon annanstans, sa han.

Sara-Ida nickade. Inte henne emot. Hon tog kaffemuggen till diskbänken och hällde ut det kalla innehållet. Kranen var upptagen. Hon stod och höll muggen i väntan på att de två kvinnorna, vars namn hon inte hunnit lära sig, skulle låta henne diska ur den. Det var en dödssynd att inte plocka undan efter sig. Ingen av dem låtsades om henne. Lät henne stå där. Villrådigheten växte. Han väntade på henne.

Inte Hansepojken utan han. Det kröp i henne av både förskräckelse och iver.

– Kan du inte bara sätta ner muggen? sa han till slut.

Hon blev nervös, han var ändå doktor. Upptagenheten lyste om honom. Hon ställde den blå keramikmuggen på den rostfria bänken och skulle just säga att hon skulle komma tillbaka och skölja av den sedan, när diskhon var ledig. Hon hade läst skylten: Din mamma jobbar inte här!

– Jag kan ta den, sa den ena sköterskan, som plötsligt såg att hon fanns. Gå du!

De slank in på läkarexpeditionen, hon och han. Han satte henne i en karmstol, rullade fram skrivbordsstolen och slog sig ner nära henne. Lutade överkroppen mot henne. Men bara lite. Absolut inte närgånget.

– Du, det här var inget vidare, det förstår vi, sa han, och kom i samma ögonblick på att han hänvisat henne till den stol som patienter vanligtvis satt i. Och att han själv hade doktorsstolen. Den som hade klothjul.
Men han förväxlade inte situationerna, även om de delvis var likartade. De givna rollerna. Att det var han som dikterade villkoren, i all välmening. Att det också var han som förväntades ta initiativet och göra något bra av det. Lyssna och stötta. Han var tröstaren.

Den starke, tänkte han. Han trivdes med det. Att vara den som erbjöd en hjälpande hand, även om det ibland kunde vara med blandade känslor. Som nu. För vem fanns egentligen till för honom? Han började bli trött, och då var det värsta ännu inte gjort.

Maken.

Han var rätt ensam, tänkte han. Flickvännen hade lämnat honom för snart ett år sedan och han begrep ingenting. Hon flyttade ut, rummen blev kala. Han frös till en början både när han gick och la sig och när han steg upp. Trösten hade han sökt i asfalten. De långa, monotona löprundorna.

Han tänkte inte längre på det varje dag. Nu var det mycket bättre, nu var han redo.
Sara-Ida satt blickstilla. Hon visste inte vad hon skulle säga. Vred sig försiktigt på stolen. Väntade.

– Nä, var det enda hon fick ur sig till slut.

– Det var extra tråkigt att du skulle stöta på det här redan första dagen.

Hon nickade. Visste inte riktigt vad hon skulle svara på det heller. Eller göra. Skulle hon gråta hysteriskt?

– Jag gjorde inget, mumlade hon och fällde ner de svarta ögonfransarna och kinderna fick fläckar.

Hon var oerhört söt. Detta faktum tickade hela tiden i huvudet på Daniel Skotte. Så där gullig och nästan barnslig att han skulle vilja krama om henne. Öronen stod ut en aning, och det gjorde henne ännu näpnare, trots att hon faktiskt var rätt lång och inte den näpna typen. Mer sval, som en modell. Hon hade små stenar i snibbarna som blänkte oskuldsfullt vita, precis som tänderna som syntes jämna när hon log. Det brunröda håret var uppsatt med ett spänne. Han fick lust att knäppa upp det. Se hur hon tog sig ut med håret mjukt fallande mot kinderna.

– Det är absolut ingen som tror att du har gjort något fel, sa han bestämt och såg förvånat på henne.

– Jag menar att någon kanske kommer att tro att jag gjort något, sa hon så lågt att han knappt hörde vad hon sa. Han var tvungen att luta sig ännu lite närmre.

– Det tror ingen, sa han mjukt och lika bestämt som förut. Vi människor har alldeles för lätt för att ta på oss skulden för sådant som vi inte alls är skyldiga till, ska du veta. Men ingen tror att du har med det här att göra. Rena oturen, helt enkelt.

Han försökte skratta till för att lätta upp stämningen. Hon log nästan, men väldigt förläget. Och han kände hur handen längtade efter hennes kind. Hur handflatan i tanken redan var på väg att stryka över den. Först lätt med fingertopparna, sedan följa ner mot halsgropen.

– Ingen av oss vet vad som hänt. Du förstår, sa han med farbrodersrösten, patienten var rätt nyopererad. Komplikationer kan tillstöta. Han lutade sig ännu en aning närmare.

Hon nickade.

– Du får gärna gå hem nu även om arbetsdagen inte är slut, sa han.

– Det behövs inte.

De hoppade till av att det knackade. Deras huvuden, som var tätt ihop, vreds samtidigt mot dörren. Sophie stack in huvudet.

– Maken har kommit.

Daniel Skotte nickade.

– Jag kommer.

AV KARIN WAHLBERG

[Nyfiken på resten av boken? Karin Wahlbergs Tröstaren kommer ut i augusti, på Wahlström & Widstrands förlag.]