”De kallade oss EPA-syrror”
Siv Andersson och Kerstin Forse sågs som andra klassens sjuksköterskor de första åren som röntgenÂassistenter. Det var för 50 år sedan och hierarkin i vården var stenhård.
Klinikchef, läkare och föreståndare, alla är de namngivna på de gamla bilderna från Örebro universitets arkiv. En och annan kvinna har lämnats utan uppgifter om namn och yrke. Bilderna, liksom gamla röntgenattiraljer, rotades fram till 50-årsjubileet av röntgen-assistentutbildningen i Örebro, passande planerat till den internationella röntgensjuksköterskedagen den 8 november.
Två av dem som var med på den tiden, och som lyckades undvika fotoblixtarna, var de gamla klasskamraterna Siv Andersson och Kerstin Forse. Vårdfokus träffade dem när de under jubileet gick runt bland montrar och bilder och blickade bakåt.?
1962 startade utbildningen i Örebro. Den var en förlaga till dagens röntgensjuksköterskeutbildningar och ses som en av Sveriges äldsta. Klassen bestod bara av fyra studenter — varav två var Siv Andersson och Kerstin Forse. De arbetade båda redan inom vården när de fick nys om programmet. ?
— Jag var sjukvårdsbiträde på radioterapiavdelningen och blev övertalad av mina chefer att hoppa på linjen, minns Siv Andersson.?
— Jag fick reda på det via en lapp på jobbet, det var helt nytt och fick en del uppmärksamhet då, berättar Kerstin Forse.??
Initiativtagarna till utbildningen var läkare och fysiker knutna till Örebro sjukhus egen röntgenavdelning. Som premiärstudenter fick de ibland inta rollen som försökskaniner, berättar Siv Andersson. Omvårdnadsdelen var omtvistad och yrkesrollen kändes oklar. ?
— Inställningen var att vi skulle bli apparatskötare och inget annat. Men så såg inte behovet ut på avdelningarna. Yrkesrollen var väldigt otydlig, säger hon.
När utbildningen var avklarad och verkligheten tog vid bestod arbetet i allt ifrån att granska skärmbilder på höftleder, tänder och lungor till att springa upp och ner i fotoarkivet och hämta negativ. Eftersom det på den tiden inte fanns färdigblandat konstrastmedel var det också deras uppgift att komma in tidigt på morgnarna och vispa medel av pulver. ?
— Det var inte meningen att vi skulle sköta det sterila men bristen på sjuksköterskor gjorde att vi ganska snart fick ge intravenösa injektioner och andra saker som de tidigare gjort, förklarar Siv Andersson?
Misstankar och glåpord var det också gott om till en början. De första åren var i mångt och mycket en kamp för erkännande. ?
— Jag började på en liten avdelning i Karlskoga. Där hade ryktet spridit sig att vi var andra klassens sjukskö-terskor, EPA-syrror som de sa, berättar Siv Andersson. ?
— Men när de märkte att vi var kunniga gav den äldre personalen med sig, fyller Kerstin Forse i.??
På den tiden togs bilderna ofta direkt i sängen, vilket gjorde att man fick lyfta och vända patienterna för att komma åt med kamerorna. ?
— Det var väldigt fysiskt. I dag känns det som att man mest trycker på knappar, säger Kerstin Forse.?
Siv Andersson arbetade länge i Karlskoga men specialiserade sig senare under 80-talet mot mammografi. Senare år jobbade hon som lärare på röntgensjuksköterskeutbildningen i Örebro. Kerstin Forse blev kvar på Örebros röntgenavdelning. Undantaget en tid i Tyskland och några år i Karlskoga har hon allt som allt jobbat 42 år inom landstinget. I dag är de båda pensionärer.
Utvecklingen från det expansiva 60-talet, via 70-talets fackliga kamp till senare års tekniska landvinningar med mammografi, DT, CT och digitalisering ser Siv Andersson och Kerstin Forse bara som positiv. Det var inte ”bättre förr”.?
— I dag får man ett jobb där patienten alltid är i fokus och där det samtidigt finns utmärkta möjligheter att bredda sig. Det har förändrats så otroligt mycket, säger Siv Andersson.