Rehabiliteringskedjan i behov av rehabilitering?

Många sjukskrivna är oroliga för sin ekonomi och missnöjda med Försäkringskassan när det gäller åtgärder och medicinska utredningar. Det framkommer i en undersökning som Personskadeförbundet RTP presenterade på ett seminarium på Vårdförbundets mötesplats i Visby under Almedalsveckan.

Dessutom säger de flesta intervjupersonerna att de är missnöjda med det bemötande de får från Försäkringskassan. Resultatet fick RPT att ställa frågan om inte rehabiliteringskedjan själv är i behov av rehabilitering.

Undersökningen är gjord på ett litet urval medlemmar i RTP, och av de 500 tillfrågade svarade bara drygt hälften.Detta föranledde Gunnar Axén (M), ordförande i Riksdagens socialförsäkringsutskott, att ifrågasätta undersökningens värde.

– Man kan inte av 268 svar dra slutsatsen att rehabiliteringskedjan inte fungerar, förklarade han.

Tidsgränserna ett problem

På den punkten fick han mothugg av Kjell Rautio, utredare på TCO. Han pekade på att resultaten i den här utredningen stämmer väl överens med resultaten i andra utredningar, som alla pekar på att det nuvarande systemet har brister. Det är de ”skarpa tidsgränserna” som är
problemet:

– Risken är ju att man blir utförsäkrad, inte för att rehabiliteringen är klar utan för att man passerar en tidsgräns. Det har vi märkt, inte minst genom att många fler vill driva ärenden gentemot Försäkringskassan. Det här är ett systemproblem som måste tas på allvar, sa han.

Kjell Rautio medgav att det fanns en god tanke bakom skärpningen, att få fler människor i arbete. Men då, hävdade han, fanns det kanske också en annan part än de sjuka att rikta kraven mot:

– Kanske borde man fokusera också på arbetsgivarna, att genom olika stimulansåtgärder få dem att anställa de människor som åker ur försäkringen, sa han.

Politikerna bär ansvaret

Men, skjutas den som skjutas bör – alltså inte pianisten. Det var Gunnar Axén och hans socialdemokratiska kollega från socialförsäkringsutskottet Veronica Palm, överens om.

– Ja, svarade de (om än lite mer politiskt mångordigt) på diskussionsledaren Ingrid Burmans fråga om det är politikerna som har det största ansvaret för att de långtidssjuka känner sig illa bemötta, inte Försäkringskassan. Det är ju ändå på politikens uppdrag, förklarade de, som Försäkringskassan gör som den gör.

En viss enighet rådde också om att de stora nedskärningarna under 1990-talet bar en stor del av skulden till att antalet långtidssjukskrivna ökade kraftigt i slutet av det decenniet. Främst kanske beroende på att företagshälsovården rustades ner, eftersom det var en vårdform som tidigare tog ett tidigt rehabiliteringsansvar så att långtidssjukskrivningar aldrig behövde uppstå. Kjell Rautio från TCO utvecklade:

– Arbetsmiljöansvaret ligger på arbetsgivarna, men de behöver bättre incitament för att uppfylla det. Kanske ett kollektivavtal om företagshälsovård, funderade han.

En fundering som dock inte fångades upp av de båda närvarande riksdagspolitikerna.

Vad kan landstingen göra?

Landstingen uppfyller inte sitt rehabiliteringsansvar. Det tyckte en man i publiken, själv landstingspolitiker. Hur kan staten sätta större press på landstingen för att göra det? undrade han och fick två hela olika svar från de närvarande riksdagspolitikerna.

– Pengarna till sjukvården och sjukförsäkringen finns i två olika stuprör. Det borde vi se över, sa Gunnar Axén (M).

– Varning för det, replikerade Veronica Palm (S). Om man tar mina pengar för vården till dem som behöver rehabilitering riskerar vården att slitas isär. Då är risken att pengarna går till dem som det är mest lönsamt att rehabilitera, inte till dem som har de största behoven.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida