Drömmen är att bli fri från ondskan
»Skadorna här är sådana vi aldrig ser i Sverige« berättar röntgensjuksköterskan Kerstin Åkerman som arbetar på Panzisjukhuset i Östra Kongo. De tusentals våldtagna kvinnorna behöver läkning både till kropp och själ. Ondskan de utsatts för klibbar fast vid dem.
När vi efter fem timmar, på vägar som mer liknar stigar och som slingrar sig på randen till hisnande stup, till slut kommer fram till byn Lubarika har det mobila sjukvårdsteamet från Panzisjukhuset i Bukavu redan inlett dagens arbete. Utanför det lilla skjulet sitter och står ett hundratal kvinnor i väntan på att bli undersökta. Ryktet om lyckade operationer för misshandlade och våldtagna kvinnor har spritt sig långt utanför byns gränser. ??
När 22-åriga Safi var ute och arbetade på fältet dök en okänd man upp. Han hotade med kniv, kastade omkull och våldtog henne. Nu vågar hon inte berätta för sin man vad som har hänt. Han skulle förkasta henne då och undrar redan varför hon har tappat lusten till sex. Men för sjukskötaren från det mobila sjukvårdsteamet från Panzisjukhuset tar hon mod till sig i hopp om att få hjälp och vård.?
– De vågar inte berätta av rädsla för att bli utstötta, säger den manlige sjukskötaren Espoire.?
På några få minuter lyckas han med varje patient etablera ett förtroende som är häpnadsväckande. Han får kvinnorna att dela med sig av de mest intima och förnedrande upplevelser de varit med om. ??
Under förutsättning att inte nämna vad som sägs ens för byns lokala sjuksköterska får vi vara med under samtalen. Våldtäkter är särskilt skuldbelagda eftersom det enligt kongolesisk folktro innebär att kvinnan blir besatt av den ondska hon har utsatts för. Resultatet blir ofta att hon förskjuts inte bara av sin egen man, utan av hela släkten. ?
Nästa kvinna som står i kön har fått hela käken intryckt av en gevärspipa i samband med en gruppvåldtäkt och den tredje söker hjälp för sin höft, som soldaterna krossade när de våldtog henne.?
Så här fortsätter de korta undersökningarna där de allvarligaste fallen får följa med teamet tillbaka till Panzisjukhuset.??
Fem mil därifrån i staden Bukavu står gynekologen Denis Mukwege vid operationsbordet och utför mirakel för att hjälpa alla dessa våldtagna och misshandlade kvinnor att komma tillbaka till ett värdigt liv. Med honom arbetar bland andra den svenska röntgensjuksköterskan Kerstin Åkerman.
Ingenstans i världen utsätts kvinnor för så systematiskt grymma handlingar av soldater, som skjuter eller sticker knivar i deras underliv efter de fullbordade våldtäkterna. Varje dag får hundratals kongolesiska kvinnor sina liv förstörda. – Ingenstans finns några förebilder eller böcker om hur dessa operationer ska gå till, säger doktor Mukwege. ?
Varje nytt fall föder hundra nya frågor om hur ingreppen ska utföras. Splitter från soldaternas kulor tar olika vägar och förstör underlivet på olika sätt. ?
– Allt jag kan göra är att försöka och i de flesta fall lyckas det, säger han.??
Hur kan män vara så grymma mot kvinnor? Vad är det med krig som gör att människor släpper all moral? Denis Mukweges analys är att detta våld har väldigt lite med sexualitet att göra utan det är ett politiskt verktyg för att skapa kaos. Soldaterna trakasserar och förnedrar kvinnorna offentligt. De skjuter dem sönder och samman för att göra dem handikappade för resten av livet. Kvinnorna bryts ned mentalt och därigenom raseras hela samhällsstrukturen.
– Syftet är att få fritt spelrum för att sko sig på våra naturrikedomar. Varje dag smugglas kongolesiska råvaror ut ur landet med grannländernas goda vetskap. Sex har blivit ett terrorvapen i denna smutsiga krigföring, säger Denis Mukwege.??
Det är mitt i denna kaotiska situation som han har lyckats bygga upp Panzisjukhuset till ett av Afrikas bästa specialistsjukhus för obstetrik och gynekologi. Och det är därför som han nu har fått ett erkännande ute i världen. På kort tid har han fått ett prestigefyllt pris från fn, Olof Palmes pris och utsetts till Årets afrikan 2009 av den nigerianska tidningen Daily Trust.??
Sjukhuset har byggts upp med svenskt stöd, från Läkarmissionen och Sida. Under de närmare tio år som det har funnits har över 10 000 våldtäktsfall opererats. Hela 90 procent kan efter ett antal komplicerade operationer åka tillbaka till sina familjer. ?
För att de ska bli accepterade igen bistår sjukhuset även med stöd i form av terapi, inte minst för att kvinnorna ska kunna älska de barn som fötts efter våldtäkterna.?
– Det som driver mig är den kongolesiska kvinnans obändiga kraft. Trots att det mesta vilar på hennes axlar har de ett fantastiskt mod och en enorm kampvilja. Deras mod smittar av sig på mig. Därför vill jag dedicera resten av mitt liv till dessa kvinnor och deras mod och till alla som vi hittills inte lyckats rehabilitera, säger Denis Mukwege.??
Orden kommer ur djupet av hans hjärta. Ingen som sett hans arbete på plats i Kongo kan tvivla på hans allvar och hans brinnande kärlek till sitt land, till sitt arbete och till alla dessa män-niskor i nöd. ?
När vi vandrar runt på sjukhuset kramar han om sina patienter med en omtanke och närvaro som nästan går att ta på. Hans tid räcker aldrig till, ändå bryr han sig om varje patient, tar sig tid att lyssna till dem, ser dem i ögonen och ger dem ett ord av tröst och hopp på vägen.??
Den svenska röntgensjuksköterskan Kerstin Åkerman har arbetat på Panzisjukhuset till och från sedan starten för tio år sedan. Dessförinnan arbetade hon på det välkända Lemerasjukhuset innan rebellerna genom en grym massaker dödade de flesta patienterna och förstörde sjukhuset. Kerstin lyckades efter en dramatisk flykt ta sig till Tanzania. En hel del av kvinnorna som kommer till sjuhuset får hon ta hand om.?
– Det trauma de har utsatts för har ofta skadat urinblåsan eller uretären. En del har blivit slagna eller skjutna och behöver röntgas för det. Över huvud taget har vi många svårt skadade och svårt sjuka att ta hand om. Fall som jag aldrig ser hemma i Sverige.?
Hennes huvuduppgift har varit att bygga upp en fungerande röntgenavdelning med rätt utrustning samt att utbilda andra sjuksköterskor. ?
– Jobbar man i Afrika så handlar det inte bara om att jobba inom sitt »specialfack«. Jag har till exempel suttit och översatt manualer till röntgenapparater, autoklaver, flamfotometer och ultraljudsapparater från svenska till swahili eller engelska. Jag har tillbringat mycket tid i sjukhusförrådet för att organisera och hjälpa personalen att förstå vad det är för utrustningar de fått. Det kommer ofta folk som bara vill prata och få råd om hur de ska lösa sina bostadsproblem, barnens problem med undernäring eller sina relationsproblem, berättar Kerstin Åkerman. ??
Kolleger och vänner i Sverige säger ibland till henne att hon uppoffrar sig. Det är inte hennes åsikt. ?
– Tvärtom, jag får så mycket tillbaka. Trots så mycket lidande visar dessa människor en stor tacksamhet. Sen tycker jag att det är roligt. Jag trivs med kongoleserna. De äger en smittande livsglädje mitt i eländet, säger hon.??
Denis Mukwege håller med. Men hans arbete är inte okontroversiellt. Flera gånger har han fått fly för sitt liv. Han har utsatts för våld, trakasserier och överfall, blivit erbjuden att lämna landet för en tryggare och rikare tillvaro med sin familj och fem barn i väst, men vägrat.??
– Jag vill inte bara att dessa kvinnor ska få tillbaka sitt människovärde. Jag vill också att detta lilla sjukhus, i ett avlägset hörn av landet, ska skänka en strimma hopp till alla kongoleser. Stolthet är nämligen inget som förknippas med vårt land, säger han. ?Denis Mukwege tror på en framtid för Kongo utan våld och plundring. Men då behövs starka ledare som drivs av en vision och vågar trotsa våldet och kaoset – med risk för sina egna liv om så krävs, resonerar han.?