En svår, men inte ovanlig, situation som tvingar ambulanspersonalen att avbryta vården av de anhöriga till en patient som precis har dött, är när telefonen ringer om ett nytt uppdrag. I Anders Bremers studier beskriver ambulanspersonalen att de känner sig otillräckliga när de inte får göra det de borde göra och känner skuld när de lämnar de anhöriga så abrupt.


— Då är det svårt att ge god vård. Frågan är också vad som är god vård. I ambulansverksamheten handlar det om snabba beslut och små resurser, säger han.


I den frågan startade Anders Bremers forskningsstudier. Som ambulanssjuksköterska sedan många år är han väl bekant med att möta män­niskor som precis har mist en person som stod dem nära och känslan av otillräcklighet. 



Han har intervjuat patienter som har överlevt ett hjärtstopp, närstående och personal. Etiska dilemman blev snabbt uppenbara, som när det är rätt att fortsätta och när det är dags att avbryta återupplivningsförsöken, liksom frågan om vilket ansvar ambulanspersonalen har gentemot anhöriga. De bör få möjlighet att utveckla sin etiskt vårdande kompetens, konstaterar Anders Bremer. Samtidigt som de utför hjärt-lungräddning måste de kunna se och möta de närståendes behov. 


— Ambulanspersonalen kan prata med anhöriga och vara lyhörda för vad patienten skulle ha önskat, samtidigt som de förhåller sig kritiskt till förväntningar som de uppfattar. Ambulanssjuksköterskan måste alltid ta det fulla ansvaret för beslutet om att avsluta återupplivningsförsöken och alltid göra det utifrån vad som är bäst för patienten. Det ansvaret måste de vara tydliga med gentemot de anhöriga.

Efter dödsfallet kan ambulanspersonalen lindra skuldkänslorna hos de anhöriga och göra dem delaktiga genom att prata med dem om vad patienten skulle ha önskat. Genom att vara närvarande och ha ett vårdande förhållningssätt visar de att de är kvar för att erbjuda emotionellt och praktiskt stöd, och för att besvara frågor. Under tiden har de möjlighet att bedöma de anhörigas behov.



Samtalet och kontakten med de närstående är en balansgång mellan närhet och distans; kommer ambulanspersonalen för nära kan det innebära en extrem identifikation med de anhöriga, vilket kan leda till flyktkänslor. Motsatsen, ett alltför distanserat vårdande, kan verka oengagerat och känslokallt. Båda ytterligheterna kan uppfattas som dålig vård.


— Identifikationen med de anhöriga tycks vara en förutsättning för god vård, men kan också vara en hämsko — om den leder till att jag som ambulanssjuksköterska flyr mitt fulla ansvar, säger Anders Bremer.