Det är morgonbön på sjukstugan i Storuman. Personalrummet fylls av doften från nybryggt kaffe och vänligt småprat om helgens händelser. Utanför fönstret breder sjön ut sig och i fjärran skymtar Vilhelminafjällen. In genom dörren kommer en senig och smärt läkare i vita byxor och vit tenniströja, glatt visslande. Det är Gunnar Hjernestam, 82, som blev provinsialläkare här för 47 år sedan och fortfarande gör några arbetspass varje vecka.

Morgonbön. Sjukstuga. Det låter mer gammal­modigt än nydanande, kan man tycka. Men avancerad telemedicin, forskningsprojekt och nya specialistutbildningar i glesbygdsmedicin för både sjuksköterskor och läkare talar ett annat språk.

Västerbottens län utgör en åttondel av Sveriges yta och är något större än Stockholm, Södermanland, Uppsala, Västmanland, Örebro, Värmland och Blekinge tillsammans. Men här bor bara 2,8 procent av Sveriges befolkning.I inlandskommuner som Dorotea, Åsele och Storuman är nästan en tredjedel av befolkningen 65 år eller äldre, så nog kan man tänka sig att ”glesbygdsproblematiken” orsakar en hel del oro inför framtiden, inte minst när det gäller sjukvården för de äldre. Men Peter Berggren, distriktsläkare vid sjukstugan i Storuman och chef för Glesbygdsmedicinskt centrum, menar tvärtom att ”problemen” kan ses som en tillgång.

— Det är som Tärnaby. Om man har branta backar, gott om snö och ingenting att göra kan man få fram en och annan skidåkare i världsklass. Vi har en åldrande befolkning, stora avstånd och ingenting att göra…

Sedan flera år tillbaka finns ett utbyte med forskare från Australien, Kanada, Skottland och andra glesbygdsområden runt om i världen. Och tillsammans med Sida ska landstinget starta ett projekt i Indonesien för att de med sina 13 000 öar ska kunna dra nytta av teknik och arbetssätt som utvecklas i Västerbotten. Peter Berggrens vision är att ”Västerbottenmodellen” ska vara ett världsledande koncept för sjukvård och omsorg i glest befolkade områden med många äldre.

— Vi sitter på en guldgruva av kunskap för hur man kan organisera sjukvården för en åldrande befolkning, säger han.

Distriktssköterskan Agneta Sundqvist ska åka till en liten fjällby tio mil bort för att besöka en av sina patienter. I baksätet på den fyrhjulsdrivna bilen ställer hon in sina väskor med blodtrycksmätare, kanyler, provrör, förband — och en kaffetermos — väl medveten om att hon har en lång resa framför sig. Det är fortfarande snö kvar så det tar minst en timme.

— Jag har ett trevligt distrikt med åtta—tio patienter som behöver besök regelbundet. Man lär ju känna dem efter ett tag och får ta del av många livsöden.

Besöka patienter är bara en del av Agneta Sundqvists arbete. Som erfaren distriktssköterska i glesbygd är hon något av en tusenkonstnär. På sjukstugan i Storuman är det bvc-mottagning tre dagar i veckan, andra dagar sitter hon i telefonrådgivning eller har hand om sjuksköterskemottagningen där hon ger infusioner, sätter dropp, gör omläggningar. Akutvård, ambulans och röntgen är andra kompetenser och visst har hon varit med om en och annan förlossning.

I Slussfors, halvvägs mellan Storuman och Tärnaby, pekar Agneta Sundqvist på skolan där hon har skolsköterskemottagning en dag i månaden. Här i Slussfors planeras en helt ny typ av mottagning för befolkningen, ett slags ”virtuellt vårdrum”. Tanken är att hitta en lokal, kanske i skolan eller affären, där det ska finnas möjlighet att själv kolla till exempel blodtryck, blodvärde och blodsocker och sedan skicka värdena digitalt till sjukstugan i Storuman. Kanske ska det också finnas en webbkamera så att man kan koppla upp sig och prata med läkare eller sjuksköterska.

Tekniken finns och för att stämma av intresset bland befolkningen bjöd man i höstas in till informationsmöten med kaffe i de tre mindre byarna Ankarsund, Forsmark och Slussfors. Responsen var överväldigande. 70 procent av invånarna kom på mötena och arbetet går nu vidare i lokala arbetsgrupper. Att lära sig hantera ny teknik möter inget hinder när det innebär en möjlighet att slippa åka 10—15 mil för koll av blodtrycket eller ett enkelt återbesök.

— Människor här ställer upp, de vill vara med och utveckla sjukvården, säger Peter Berggren.

Han är själv född i trakten, gick läkarutbildningen i Umeå och har arbetat i Storuman sedan 1994, så han känner sina patienter väl.

Det virtuella vårdrummet är ett av flera forskningsprojekt som tagits fram av FoU-enheten vid Glesbygdsmedicinskt centrum i Storuman. Här bedrivs forskning inom glesbygdsmedicin, vård och omsorg av både läkare och sjukskö­terskor.

Ett av utvecklingsprojekten handlar om akutsjukvård i väglöst land. Olycksfrekvensen bland renskötande samer är hög med skoter­olyckor, knivskador vid slakt och kalvmärkning, fallskador och hjärtinfarkter. Hittills har 250 samer utbildats i hjärt- och lungräddning och livräddande åtgärder. Parallellt utbildas läkare och sjuksköterskor till instruktörer för att kunna fortsätta med utbildningsinsatserna för helikopter­företag, fjällräddare och i samebyar.

Strax efter Slussfors svänger Agneta av till vänster. Vi åker över bron vid södra änden av Umnässjön och efter ett tag svänger hon in på en ännu mindre väg. Här syns inga hus, bara skog på bägge sidor av vägen och de mäktiga, snöklädda fjällen där landskapet öppnar sig.

— Ibland är det svårt att ge patienter i livets slutskede, som bor så här långt borta, en bra pallia­tiv vård. Men man får väga det mot att de kan fortsätta bo kvar hemma så länge de önskar, säger hon.

Den allra sista tiden väljer många att komma till sjukstugan i Storuman. Sjukstugemodellen som den ser ut i Västerbotten är unik för Sverige. Förutom allt som finns vid en vanlig vårdcentral finns här också akutmottagning och vårdavdelning. Det är som ett ”minisjukhus”.

Peter Berggren visar runt på sjukstugan i Storuman och skämtar glatt med seniorkollegan Gunnar Hjerne­stam som kommer med klapprande trätofflor i korridoren. Det är mycket som är bra nu, tycker Gunnar, men visst var det bättre förr, på den tiden då det inte var så många sammanträden och all tid kunde ägnas åt att ta hand om patienterna.

På vårdavdelningen har landstinget och kommunen åtta platser vardera. Bland de inneliggande patienterna finns för dagen en kvinna som har svår hjärtsvikt, en annan som rehabiliteras efter en stroke, en manlig kol-patient som får syrgas, en kvinna som har brutit en höftled och en man som vårdas för myelom i slutskedet.

Sjukstugorna, som finns i varje kommun, har röntgen- och laboratorieutrustning, ambulans samt telemedicinsk teknik som kan användas för att komma i kontakt med en läkare under jourtid eller konsultera specialistläkare på de större sjukhusen.

Men sjukstugor med bredd och avancerad teknik kräver också personal med hög kompetens, sådan kunskap som Agneta Sundqvist och flera av de andra sjuksköterskorna har skaffat sig efter många års erfarenhet och vidareutbildning. Därför satsar nu Västerbotten på att profilera sig med två glesbygdsmedicinska centrum, ett i Storuman och ett i Vilhelmina, och erbjuder specialistutbildningar för både läkare och sjuksköterskor i glesbygdsmedicin.

— Förr hade vi problem med att rekrytera, vi brukade ha tre ST-läkare och fick ta dem som ”blev över”. I dag har vi tolv och intresset för att komma hit är stort, berättar Peter Berggren.

Det som har hänt är att man skapade en riktigt avancerad ST-utbildning inom glesbygdsmedicin för att locka de allra bästa att söka. Den som ska jobba som flygande doktor i glesbygd behöver kunna mer än andra allmänläkare, menar Peter Berggren, och samma sak gäller för sjuksköterskorna. Nästa steg är därför en masterutbildning i omvårdnad med inriktning mot glesbygd för sjuksköterskor. Till hösten börjar den första kullen vid Umeå universitet.

— Man kan se det som en fördjupning och breddning av det som ingår i distrikts­sköterskans kompetens. Glesbygdssjuksköterskan kommer att få mer av akutsjukvård och diagnostik. Hon ska kunna ta beslut, sy ihop sår och röntga skelett för att ta några exempel, säger Peter Berggren.

Agneta Sundqvist är nyfiken på den nya utbildningen och påpekar att med dagens snabba kunskapsutveckling måste man hålla sig uppdaterad och följa med. Själv läser hon just nu vetenskapsteori för att kunna skriva en C-uppsats så småningom.

— Jag hoppas att det blir stort intresse för utbildningen till glesbygdssjuksköterska. Allt som kan göra glesbygd lockande och spännande är bra.

Plötsligt saktar hon in och börjar fundera över om vi har åkt för långt, men just då dyker en liten träskylt upp. I den här fjällbyn finns bara en handfull hus och två bofasta.

Agneta Sundqvist parkerar bredvid en lilamålad spark, öppnar dörren och ropar ”hallå”. Här tas hon emot som en gammal bekant och rör sig vant i huset som egentligen är en ombyggd sommarstuga. Paret som bor här flyttade hit permanent för 20 år sedan. Nu ser de fram emot ännu en vår med forsen brusande precis utanför. Kvinnan är multisjuk och har kol, men kan bo kvar tack vare sin man och distriktssköterskans regelbundna besök. Agneta Sundqvist tar ett blodprov för att kontrollera INR-värdet och byter smärtplåster. Maken är nyopererad så hon passar på att lägga om hans operationssår och tar ett blodprov även på honom för att kolla CRP. Hon befarar att han kan ha en infektion, en misstanke som bekräftas senare när provet analyseras.

Än så länge tar Agneta Sundqvist med alla prover tillbaka för analys. Men det finns en väska för patient­nära analyser framtagen som distriktssköterskorna ska kunna ha med sig hem till patienterna. I stället för att ta med proverna och analysera dem på sjukstugan i Storuman eller skicka dem till labbet på sjukhuset i Lycksele, överförs provet digitalt och svaret kommer medan de är kvar hemma hos patienten. På telefon kan distriktssköterskan sedan diskutera provsvaren med läkare och få nya eller ändrade ordinationer.

Telemedicin började utvecklas i mitten av 90-talet och Västerbotten var snabbt med på noterna. Från ganska enkla tekniska lösningar och långsamma uppkopplingar har det gått fort framåt. I dag tillämpas tekniken inom en rad områden: Talträning med logoped, handrehabilitering, hudkonsultationer och röntgen på distans som bedöms av specialister vid de större sjukhusen. Patienterna slipper långa resor och kan ändå få avancerad medicinsk hjälp trots de stora avstånden.

I ett av undersökningsrummen på sjukstugan i Storuman står en robot som används för ultraljudsundersökning av hjärtat på distans. En undersköterska i Storuman förbereder patienten och ställer in robotarmen och sedan sitter en biomedicinsk analytiker vid en dator i Skellefteå och gör hela undersökningen med hjälp av en joystick som styr roboten. När undersökningen är klar sam­talar läkare och patient i Storuman via videokonferens med specialistläkare i Skellefteå om resultaten och eventuella åtgärder.

Det är just den här typen av teknik, och hur den används i Västerbotten, som Peter Berggren tror att andra länder kommer att vilja ta del av, inte bara i glesbygd. Världen över söker man efter lösningar som innebär att vård och omsorg flyttar från de stora, kostnadskrävande sjukhusen till hemmen och primärvården. Då krävs tekniska lösningar som är oberoende av fysiska avstånd.

Inom 20 år kommer stora delar av Europa att ha en åldersstruktur där minst 25 procent av befolkningen är 65 år eller äldre, precis som det ser ut i Västerbotten i dag. I många länder växer oron för hur man ska klara av att ta hand om alla äldre.

— Vi ligger steget före och har jobbat med det här i många år. Det finns ett stort intresse och en gigantisk världsmarknad för vårt koncept med sjukstugor, väl utvecklad distansteknik och hög kompetens hos personalen, säger Peter Berggren.

När Agneta Sundqvist sätter sig i bilen och åker tillbaka till Storuman och eftermiddagens bvc-mottagning har solen fått snön på vägarna att börja smälta. Vid Umnässjön stannar hon till och tar fram kaffetermosen och några smörgåsar. En kort fikapaus hinner hon med och bättre utsikt än så här kan man inte få.