För många unga är 18 år gränsen mellan barn- och ungdomspsykiatrin, bup, och vuxenpsykiatrin, och för en del kan övergången bli för abrupt. Förutom att de blir myndiga ska de flytta från en vårdkultur till en annan samtidigt som de själva förändras och kanske också deras psykiska ohälsa. 


Föräldrarna är oftast delaktiga så länge ungdomarna vårdas inom bup, men när de fyller 18 är de myndiga och får själva bestämma hur mycket föräldrarna ska vara med. 



Optimalt vore att både föräldrar och ungdomar får veta mer om vuxen­psykiatrin medan de är kvar inom bup, tycker psykiatrisjuksköterskan Eva Lindgren. I sitt avhandlingsarbete har hon intervjuat patienter mellan 18 och 26 år om hur de upplever vården och att bli vuxna. 


— Det kan bli en alltför snabb förändring. Man klarar sig inte själv bara för att man har fyllt 18. En del kan behöva stöd tills de är 25. Under övergången lever de i ett slags ingenmansland. 


Personalen inom bup respektive vuxenpsykiatrin skulle också behöva veta mer om varandras sätt att arbeta. Finns det en osäkerhet om hur de andra tänker blir det svårt att förmedla trygghet till patienterna.


Om vården på bup dessutom av-slutas före sommaren och vuxen-psykiatrin tar över i slutet av augusti kan det bli ett långt tidsmässigt glapp.


Då blir det tydligt hur viktiga föräldrarna är, att de kan stödja och hjälpa den unga, trots att han eller hon är vuxen.


— Psykiatrin behöver tänka på att det inte bara handlar om ålder utan också mognad. I intervjuerna beskriver både de unga vuxna och de närstående att det finns ett glapp, säger Eva Lindgren. 



De unga säger att de inte alltid vet hur de ska uttrycka sig för att personalen ska förstå. Om ingen frågar säger de inget. De kan också ha svårt att sätta ord på sina känslor.


— Ett ja är inte alltid att ja och ett nej inte alltid ett nej. Personalen kan hjälpa dem genom att inte nöja sig utan fråga vidare och ställa följdfrågor. Då kan de unga lättare uttrycka sina behov och hur de vill ha det, säger Eva Lindgren.


Det handlar om att bygga upp en relation, att skapa tillit så att de unga vågar berätta. Viktigt är att de kan lita på vårdpersonalen, att det klickar. Den erfarenheten har Eva Lindgren också som psykiatrisjuksköterska.



— Det krävs att man möter ungdomarna där de är, jag tycker det är spännande när det händer något i kommunikationen som gör att det stämmer. Det är svårt att peka på, men det är viktigt att visa att man vill förstå, att säga: jag förstår inte, kan du berätta.