Det har det gjort sedan hon kom hit 1989, då hon lämnade krigets Beirut och åkte till Sverige för att doktorera i ämnet. Så hon vet vad det handlar om, att vara ny i ett land.

I vården måste man ta hänsyn till den kultur en person kommer ifrån. Samtidigt får det inte stå i vägen för individen, det är grunden i hennes resonemang. Och den balansen är det väsentligt att sjukvården klarar av, anser hon. 



— Det viktiga är att ta reda på hur personen tänker kring sin sjukdom oavsett ursprung, patienten är den största källan till kunskap. Jag måste också vara medveten om mina egna värderingar och om att de påverkar hur jag uppfattar patienten, säger hon, benägen att alltid förhålla sig vidöppen.


Att ta de där extra minuterna för att fråga, lyssna och förstå, är något hon återkommer till. Hellre låta rutiner och dokumentation stryka på foten någon gång ibland.



Vid Akademiskt primärvårdscentrum i Huddinge skräddarsyr hon, tillsammans med sina kolleger, diabetesutbildningar för sjukvårdspersonal vid vårdcentraler i Stockholms läns landsting. För hennes del handlar det framför allt om vård och bemötande av patienter från andra delar av världen. 


Stresspåslag är en välkänd riskfaktor för diabetes. Personer med rötter i Mellanöstern har redan större risk att få typ 2-diabetes än de med svenska rötter och själva migrationen innebär stress, påpekar hon. 


— Det upptäcks många med diabetes bland flyktingarna. Men för dem är sällan sjukdomen det viktigaste, det är så mycket annat som har högre prioritet. De har överlevt, nu ska de hitta bostad, barnen ska gå i skolan och de upptäcker språket och alla skillnader. 


Därför vill patienten kanske prata om helt andra saker än sin diabetes i mötet med diabetessjuksköterskan, kanske om själva flykten. Det handlar återigen om de där extra minuterna. Våga fråga, uppmanar Nouha Saleh Stattin sjuksköterskorna hon utbildar.


— De flesta vill berätta om sig själva. När man är personlig får man tillbaka lite av sin identitet, något man tappar som patient. Som flykting har man redan tappat en stor del och det är viktigt att inte förlora ännu mer av sig själv. 



Nouha Saleh Stattin håller även grupputbildningar om typ 2-diabetes med arabisktalande patienter, där hon utgår ifrån vad de säger att de vill lära sig. Hon varnar för att fastna i långa monologer och powerpoint, själv föredrar hon ofta blädderblocket som pedagogiskt verktyg. 


Just nu tar hon fram ett kulturanpassat material för arabisktalande och en handledarmanual. Första delen har mycket bilder för analfabeter och lågutbildade. I stället för att genera med 
frågan om någon har svårt att läsa rekommenderar hon att man använder sin intuition. Om människor kan läsa eller inte märks nästan på hur de tar i de papper de får, tycker hon. 



Hon har lagt märke till att vårdpersonal oroar sig för att få en rasiststämpel om de inte gör som patienterna ber dem, exempelvis att inte skriva ut så många blodsockerstickor som patienten vill ha inför en resa till hemlandet.


— Men då ska man stå på sig och tala om att det inte är rasism utan att man bara följer reglerna. Det handlar om att ha respekt för patienter och traditioner, men vi måste också få respekt tillbaka.