Calle, Eddie, Andreas och Anders är sjuksköterskor. Inget märkvärdigt med det. Fast några av dem är inte helt komfortabla med den feminina ändelsen och tror till och med att den får en del män att välja bort yrket. Calle har löst det genom att kalla sig för sjukskötare. Andreas och Anders tycker det är helt okej med sjuksköterska — som ju faktiskt är yrkets titel.


— Mannen har alltid utgjort normen och de flesta titlar har en manlig könsstämpel, då är det väl rimligt att vi för en gångs skull makar på oss och accepterar en yrkestitel som är feminin, säger Anders Kjell.



Nåväl, det är ju inte särskilt häpnadsväckande att män är sjuksköterskor. Omkring tio procent av alla sjuksköterskor är män. Vad som däremot är häpnadsväckande är att på en vårdcentral träffa fyra killar som är distriktssköterskor och mottagningssköterskor. Som jobbar med omvårdnad inom hemsjukvården och med mestadels gamla patienter.

97 procent av alla distriktssköterskor är kvinnor. Då frågar en sig hur det kommer sig att männen är så många just här, varför män i primärvården är så ovanliga och om de gör någon skillnad?



Calle Liljefors Högman var förste man på plats så att säga. Han har varit distriktssköterska på Matteus vårdcentral i centrala Stockholm i åtta år. Redan under sjuksköterskeutbildningen bestämde han sig för att primärvården var rätt för honom. Att han har stannat här beror på att det är högt i tak, god stämning, en tillåtande ledning och nära till besluten. Inget harvande med flera hierarkier som det kan vara på stora arbetsplatser.


— Här finns en öppenhet som jag tycker om. Jag behöver inte ta sats när jag ska berätta att min man och jag har gjort något speciellt i helgen. Men det är också en arbetsplats där en machokille inte skulle trivas. Ingen här skulle bli imponerad av en tuff jargong, säger han.


Förresten skulle en sjuksköterska av machotyp knappast vara intresserad. Det tror inte någon av de åtta sjuksköterskor, och undersköterskan, som trängs i lunchrummets hörnsoffa. Primärvård, och framför allt hemsjukvård med sitt fokus på omvårdnad och vård av gamla i deras hem, kräver män som vågar bryta mot den könsstereotypa normen.


Det är inte hippt att jobba inom hemsjukvården, som Calle uttrycker det.



Kristin Bahri blir arg bara vid tanken. Hon 
är less på könsstereotyper.


— Allt som har med kvinnor att göra får en stämpel av låg status. Könsstereotyper är så otroligt tråkiga och begränsande för både kvinnor och män. Jag har avskytt dem sedan jag var liten och kände mig obekväm i vad som förväntades av mig för att jag var flicka.


Ohippt eller inte, Andreas Ortenmo inledde sin karriär inom hemtjänsten och tyckte att det var så roligt att han bestämde sig för att utbilda sig till sjuksköterska och sedan distriktssköterska. Han tycker fortfarande att det är roligt, men stöter ofta på en annan sida av det könsstereotypa.


— Jag får ofta höra att jag borde utbilda mig till läkare, eller att patienter säger ”du är doktor, eller hur?”. Det har jag nog hört tusen gånger.


För patienterna är det inget problem att det är en man och inte en kvinna som kommer hem och delar medicin eller sköter intimhygien. Kanske tycker en och annan att det är obekvämt, men en del blir också upplivade av att det kommer en man när de räknat med en kvinna. Klär upp sig och anstränger sig liksom lite mer.


Det är inte sjuksköterskans könstillhörighet som är avgörande för patienterna — det är kontinuiteten.


— Det speciella i det här jobbet är att vi bygger relationer. När man jobbar hemma hos de gamla lär man känna dem mer på djupet, säger Calle Liljefors Högman.



Egentligen tycker han att det är lite märkligt att inte det skulle vara lockande för män. Men det är väl en fråga om status, funderar han. Geriatrik och allmänmedicin hamnar långt ner på topplistan. Högt upp, i alla fall bland manliga sjuksköterskor, hamnar däremot anestesi. Eddie Edvinsson kom hit för ett par månader sedan efter att mest ha jobbat inom akutsjukvården.


— Jag var anställd av ett bemanningsföretag och hoppade runt en hel del. Jag tyckte om att jobba på akuten i team för jag vill ha mycket folk omkring mig. Det är hetsigt och lite tuffa tag och kanske kan man säga att det lockar män, men egentligen tror jag att det har mer med individ än med kön att göra, säger han.


Han gillar sin nya arbetsplats och sitt jobb som mottagningssköterska. Gillar att det är flexibelt och kollegialt. Han har erfarenhet av andra vårdcentraler där han varit den enda mannen i sjuksköterskegruppen och tycker att det tenderar att bli tjafsigt i de kvinnodominerade grupperna.



Någon håller med. Säger att kvinnor är mer tjafsiga än män. Att de inte är lika raka och att de hugger varandra i ryggen. Sådant sägs ganska ofta om kvinnodominerade arbetsplatser. Frågan är om det är sant — och om det i så fall beror på kvinnorna, på jobbets karaktär eller på de förutsättningar som ges.


— Det tycker jag är en fördom. Jag har varit på flera arbetsplatser med enbart kvinnor och det har varit hur bra som helst. Att vi är både män och kvinnor här är stimulerande, men egentligen handlar det nog om vem man är som person, säger Kristin Bahri.


Anders Kjell har erfarenhet från en arbetsplats där alla var män.


— Man ska nog inte tro att det är bättre på mansdominerade arbetsplatser. För flera år sedan jobbade jag på ett bageri och det var helt otroligt hur man pratade om kvinnor. Det var så sexistiskt och jag är glad att slippa det.



Männen på Matteus vårdcentral är nog mest förvånade över att inte fler män förstår fördelarna med att jobba med det som kallas mjuka värden. Andreas Ortenmo minns sin praktik, som han gjorde här på vårdcentralen, och hur han slogs av att det var så annorlunda jämfört med allt annat han gjort. Bara det att ha riktiga samtal med människor.


— Det var när jag praktiserade här som jag kom på vad jag ville göra i mitt yrkesliv. Det var helt fantastiskt; synen på människor, samtalsklimatet, de varierade arbetsuppgifterna och att få gå hem till patienter och lära känna dem, säger han.


Det borde locka många fler — män och kvinnor. 






Det är vi som är sjuksköterskor på Matteus vårdcentral:

Eddie Edvinsson. VF 12-16
Eddie Edvinsson. Foto: Anna Simonsson

Eddie Edvinsson
Tycker om logistik och ordning. Börjar gärna städa undan när jag kommer till en arbetsplats, även sådant som "så har vi alltid gjort"-mentalitet. Rutiner är bra men nya tankar berikar.

 

 

Kristin Bahri. VF 12-16
Kristin Bahri. Foto: Anna Simonsson

Kristin Bahri
Traskar mellan hemsjukvårdspatienterna i Vasastan med ryggsäcken på. Portkoderna är inget problem eftersom jag har synestesi och ser en färgnyans kopplad till varje siffra.

 

Calle Liljefors Högman. VF 12-16
Calle Liljefors Högman.

Calle Liljefors Högman
Cyklar till hemsjukvårdspatienterna året om — perfekt med gratis vardagsmotion. Hemma blir det mycket trädgårdsarbete och så tid för både hundar och katter.

 

 

Anders Kjell. VF 12-16
Anders Kjell. Foto: Anna Simonsson

Anders Kjell
Tar mig fram så snabbt att jag ibland har kallats Kramer, Seinfelds kompis med de snabba entréerna. Gillar umgänge med vänner men också en lördag med korsord och kaffe.

 

 

Gunilla Gabriel. VF 12-16
Gunilla Gabriel. Foto: Anna Simonsson

Gunilla Gabriel
Gillar variationen i arbetet, men om jag inte vore distriktssköterska skulle jag vilja arbeta med djur. Helst vilda djur i Afrika.


 

 

Andreas Ortenmo. VF 12-16
Andreas Ortenmo. Foto: Anna Simonsson

Andreas Ortenmo
Småbarnsfar som besitter en viss kreativitet när det gäller att lösa problem. Gillar annars musik, nattliv, cykling – och mindre utmanande tv-underhållning.

 

 

Anna Öhman. VF 12-16
Anna Öhman. Foto: Anna Simonsson

Anna Öhman
Har arbetat här sedan 1988 och trivs fortfarande. Antagligen för att det är så omväx-
lande och tvecklande. Gillar att vara ute och gå, både på hembesök och privat.

 

Carina Svensson. VF 12-16
Carina Svensson. Foto: Anna Simonsson

Carina Svensson
Visste att jag skulle bli distriktssköterska redan som tioåring. Det har jag aldrig ångrat. Är ofta i sommarstugan, eller ägnar mig åt livets efterrätt: barnbarnet.