"Far, jag tänker fara till Östersund. De behöver sjuksköterskor där uppe.”


”Är du alldeles säker Vera? Du vet att den inte är ofarlig den här spanska sjukan.”


”Jag vet far, men jag är sjuksköterska. Jag ska vara där människor behöver mig.”


Vi vet förstås inte hur samtalet lät mellan Vera Westin och hennes far kyrkoherden i september 1918, men vi vet att Vera var en av det femtiotal sjuksköterskor från hela landet som sändes till Jämtland när spanska sjukan härjade. En annan var den unga Elna Holst, som fick sitt allra första jobb i Östersund.



”Den på nytt i Jämtland utbrutna epidemien synes vara en riktig dödsepidemi.” 
Så inleds en artikel i Dagens Nyheter den 27 september där man berättar om hur spanska sjukan drar fram över landet. Jämtland har just drabbats av en andra våg av sjukdomen och Medicinalstyrelsen har akut skickat dit läkare och sjuksköterskor. De behövs, inte bara för 
att ta hand om de många sjuka jämtarna, 
man måste också fylla luckorna efter de sjuksköterskor och läkare som redan har dött.


De två unga kvinnorna, den 25-åriga nyutexaminerade Elna från Västmanland och den fem år äldre Vera från Uppland, visste nog, när de satt på tåget norrut, hur farlig spanska sjukan var. Det visste alla vid det här laget. Det var annorlunda när sjukdomen först visade sig på försommaren 1918, då skrev tidningarna om den i ganska raljant ton.
”Att man när som helst kan vänta epidemien hit behöver inte väcka någon större oro. Influensa ha vi haft förr. Den är inte farlig, men den är obehaglig nog med feber under några dagar och kraftnedsättning under flera veckor.” Så stod det i Dagens Nyheter den 4 juli 1918.



Den första vågen var heller inte så allvarlig. Vid halvårsskiftet 1918 hade 10 000 svenskar drabbats av sjukdomen, men bara ett tiotal personer hade avlidit. På sensommaren kom så den andra vågen, och den drabbade med full kraft. Vid nyåret 1919 hade fler än 27 000 svenskar dött. 


Spanska sjukan drabbade nästan hela världen samtidigt, och den gjorde det i slutskedet av första världskriget när människor redan var svårt utmattade av krigets påfrestningar. Sverige hade visserligen stått utanför kriget, men det hade varit dyrtid i landet. Så sent som året innan hade hungerkravaller rasat runt om i många svenska städer. 


Medicinalstyrelsen i Sverige inrättade i oktober 1918 en särskild avdelning för att ta hand om alla frågor som hade med spanska sjukan att göra, som att rekvirera läkare och sjuksköterskor. Vid den här tiden sorterade de flesta sjuksköterskor under tre förmedlingar; Röda korset, Sophiahemmet och Fredrika Bremerförbundet, och från sensommaren 1918 gick ideliga förfrågningar till förmedlingarna. Det behövdes sjukvårdspersonal överallt, men extra många till Jämtland.



Både Elna och Vera var drillade i den starka pliktkänsla som predikades för sjuksköterske­elever. Det fanns nog inte i deras föreställning 
att de skulle vägra att fara dit, där de behövdes 
så väl. Sjuksköterskor fick inte gifta sig, ingen-ting skulle stå mellan dem och plikten mot patienten.


Elna var dotter till en smed från Karbenning i norra Västmanland. Smeder hade alltid stått högt i kurs på järnbruken, men det var nog ändå lite speciellt att dottern valde att utbilda sig till ett fint yrke. Kanske var hon noga med kvinnors rättigheter, Elna, för hon registrerades hos Fredrika Bremerförbundets sjuksköterskeförmedling, den som drevs i den kända kvinnosakskvinnans namn.



Vera kom från Skånela i Uppland. Hon var dotter till kyrkoherdeparet i socknen och hade en tvillingbror. Vera for till Kristinehamn i Värmland och utbildade sig till sjuksköterska. Hon blev kvar där efter sin utbildning och arbetade på länssjukhuset. Senare hann hon också med att arbeta en tid som avdelningssköterska på Strängnäs sjukstuga. Men efter bara ett halvår där fick hon dödsbud hemifrån — hennes tvillingbror hade dött i tuberkulos. Vera skyndade sig hem till sina föräldrar så snart hon kunde komma loss från sitt kontrakt. Hon hann med att vara hemma ett halvår, sedan kom en förfrågan från sjuksköterskeförmedlingen: Kunde hon tänka sig att hjälpa till i det svårt drabbade Östersund?



Tjugo år efter epidemin berättade provinsialläkaren Gerhard Åberg om hur det var att arbeta när spanska sjukan härjade som värst:


”Säkerligen överdriver jag ej, om jag beräknar att över 70 procent av distriktets omkring 10 000 innevånare insjuknade. /…/ Väl funnos inom distriktet några sjuksköterskor, men dessa räckte ej långt. Andra kommo till hjälp. De två först ankomna infekterades och avledo. Sedan kommo flere, ett 50-tal med mer eller mindre fullständig sjuksköterskeutbildning. Sju extra läkare kommo till distriktet, dock sjuknade alla utom en, och flere fingo efter kort tid lämna fältet för att sköta sin egen hälsa.”


Man hade förbjudit möten och skolorna var stängda. Skolor och kyrkolokaler fick nu i stället tjäna som provisoriska sjukhem. Det fanns som mest femton i Jämtland. Ett av dem var till enkom för sjuksköterskor som insjuknat. 



Den 27 september skriver Dagens Nyheter att två av de sjuksköterskor som kommit till Jämtland hade dött. Fjorton låg sjuka, fyra av dem var riktigt illa däran. Bland de sistnämnda finns Elna och Vera. Ingen av dem hann med att arbeta mer än någon vecka innan de själva insjuknade. Båda två lades in på Östersunds lasarett, det var sannolikt redan fullt på sjuksköterskornas sjukhem. 


Elna Wilhelmina Holst från Karbenning dog den 1 oktober på Östersunds lasarett. Hennes föräldrar drabbades hårt den hösten, för bara en månad senare dog Elnas enda syskon, lillasystern Anny.


Vera Westins föräldrar hade ju året innan förlorat sin son, Veras tvilling, och den 28 september dog också Vera. I Dödboken för hennes hemförsamling har hennes far, kyrkoherden Vilhelm Westin, skrivit:


”Reste 10/9 1918 såsom hjälp för de av ’spanska sjukan’ hemsökta i Östersund, men fick blott verka i 6 dagar, hon stupade på sin post och offrade sig för sin plikt och sin kärlek till de sjuka och lidande.”

TEXT: ELISABETH RENSTRÖM


KÄLLOR:
DN, Läkartidningen, Populär historia, kyrkböcker m fl