Vågar man lita på vården?

I psykiatrin händer det att patienter begår självmord eller får livshotande skador inne på en avdelning. Det hade kunnat vara jag.

När jag låg inlagd på en slutenvårdsavdelning sa personalen till min mamma att jag nu var under god vård och att hon kunde gå hem och pusta ut. De sa att de tog över ansvaret för mig och att hon inte skulle oroa sig. Väldigt omtänksamt och min mamma blev säkert lugnad. ?

Men jag vet tyvärr inte om det var sant. Om jag verkligen hade velat skada mig själv eller begå självmord vid den tiden, då hade jag antagligen kunnat göra det. Dessutom hade det nog inte varit särskilt svårt. ??

När det värsta händer rasar de anhörigas tilltro till systemet och till personalen vars övertagande av ansvaret de kände sig lugnade av. ”Vi tar hand om din dotter.” Det går inte att reparera eller komma över. Någonsin. Jag har hört personal i psykiatrin bagatellisera sådana händelser och prata om ”krångliga” anhörigas reaktioner. ??

De olika uppfattningarna tror jag till viss del handlar om synen på ansvar. Inom etiken skiljer man på uppgiftsansvar och skuldansvar. Personalen ser det som sin uppgift att ta hand om psykiskt labila människor men tycker kanske inte alltid att de har ett skuldansvar. ?

Anhöriga, däremot, tycker att personal i vården inte bara har som uppgift att hjälpa sjuka människor i nöd, de tycker också att personalen har ett skuldansvar när något går fel. I synnerhet om patienten var tvångsintagen och inte hade något annat alternativ än att vara just där. Familjer och vänner känner att de inte får förståelse från personalen när de hävdar att någon måste bära skulden. ?

Det gör familjemedlemmar eller vänner rasande och förtvivlade. Många anhöriga till personer som dött i suicid klandrar sig själva. Om de hade haft facit i förväg så hade de antagligen tagit på sig ansvaret själva och vaktat sin familjemedlem dygnet runt om det hade krävts.

??Jag vet att säkerheten inne på psykiatriska slutenvårdsavdelningar behöver diskuteras i mycket större utsträckning än vad som sker. Men kanske handlar den viktigaste pusselbiten om något annat? ?

Bristande insikt? Eller är reaktionerna kring dessa djupt tragiska händelser en skyddsmekanism som utifrån sett ser fruktansvärt hjärtlösa ut från andra patienters horisont? Får unga oerfarna anställda för stort ansvar för tidigt?

?När psykiatripersonalen sa till min mamma att jag var i goda händer, då trodde hon på dem. Borde hon ha gjort det?