I juni 1947 bestämde jag mig för att bli sjuksköterska. För att bli antagen som elev vid Röda korsets sjuksköterskeskola måste man ha klarat realexamen eller ha motsvarande folk­högskolekompetens. Man måste vara frisk och vaccinerad mot smittkoppor, difteri och tuberkulos. Man måste gå som provelev, ”plätt” i tre månader och bli godkänd som aspirant. Blev man antagen måste man betala 600 kronor till skolan, själv bekosta alla läromedel och allt som hörde till uniformen. Dessutom måste man förbinda sig att vara ”ägd” av skolan det första året efter utexamineringen.



Jag hade blivit krigsstudent i Helsingfors 1944 och var vaccinerad mot difteri. Alltså uppsökte jag en läkare för att få ett friskintyg och de återstående vaccinationerna. Intyget fick jag utan problem, men det var värre med vaccinationerna. Det måste gå ett antal veckor mellan dem. Efter många om och men vandrade jag ändå därifrån med smittkoppor i det ena låret och tuberkulos i det andra.


Nu kunde jag ansöka hos föreståndarinnan, fröken Beck­-Friis att bli antagen som provelev. Fröken Beck-Friis upplyste mig om att skolan inte alls prioriterade studenter. De ansågs tydligen inte vara vana vid praktiskt arbete. Dessutom var det bara 1 1/2 månad kvar till höstens elevintagningar. Tydligen fanns det platser kvar i höstkullen, för jag blev i nåder antagen som provelev på en manlig kirurgiavdelning. Att den kallades ”Lilla helvetet” fick jag veta efteråt. Jag tackade och bugade vördnadsfullt och fröken Beck-Friis såg ganska syrlig ut och nickade avmätt till adjö. I Sverige neg man nämligen djupt också i vuxen ålder.



Sabbatsbergs sjukhus bestod då av flera fristående byggnader, förbundna med varandra genom långa korridorer, byggda ovan jord. Lilla helvetet låg i en sådan byggnad. Det gick bra att få tag i avlagda plättklänningar, förkläden och plättar (liten lapp på huvudet), så jag kunde utan dröjsmål och rätt klädd infinna mig där.


Tänk dig avdelningen som en lång rektangel, indelad i tre sektioner. Först en korridor med dörrar till expeditionen, toaletter och sköljrum åt höger och väggen till det som förr var avdelningssköterskans bostad åt vänster. Det fanns fortfarande en lucka i väggen dit. Tänk dig att vara tillgänglig dygnet runt! 1947 var den bostadsplikten i alla fall avskaffad.


Nu kommer du in på sjukavdelningen. Där står 24 sängar, 12 på var sida, med fotändarna utåt och cirka 1 1/2 meter mellan varje. Mitt på golvet står två divaner med huvudändorna ihop. De kunde i nödfall brukas som extra sängar. Längst bort slutar rektangeln i ett dagrum.



På avdelningen rådde sträng hierarki. Först kom avdelningssköterskan, assistentsköterskan, ”Asset”, sedan tredje- andra-­ och förstaårs­eleven, så biträdena och sist plätten. Det fanns inga uppegående patienter. Några kunde själva ta sig till toaletten, men annars var det plåtbäcken som användes. Vem hämtade, tömde, sköljde ur och kokade bäckena? Plätten! Vem tvättade stjärtar och torkade bajs? Plätten! Jag kommer mycket väl ihåg hur det kändes när jag första gången fick en annan människas avföring på handen.


Men, undrar du, fanns det inga handskar? Efter kriget fanns just ingenting. Allt användes om och om igen, och om det fanns handskar på avdelningen så såg jag dem aldrig. Här var det handtvätt och kortklippta naglar som gällde.



Första veckorna jag var där hade avdelningssköterskan semester. När biträdena grälat färdigt på mig, som inte ens förstod att dammtrasorna skulle hängas trådrätt, lugnade Lilla helvetet ner sig och stämningen blev, om inte uppsluppen, så i alla fall god. Eftersom avdelningssköterskan var borta flyttade alla utom städpersonalen upp ett steg i hierarkin. När tredjeårseleven var på matrast fick plätten ibland rycka in som hantlangare vid omläggningar och kateteriseringar.


Katetern plus en pincett låg i en rondskål, allt kokat sterilt. Behörig elev tog nu upp katetern i den berörbara ändan och höll upp den så att hon kunde doppa den andra ändan i den flaska med steril olja som jag höll fram från sängens motsatta sida. Nu flyttade hon över katetern i vänster hand, tog upp pincetten med höger hand och tog tag i den oljade delen av katetern. Sedan stack hon in den osterila ändan mellan ring- och lillfingret med katetern alltså i en elegant båge över handryggen. Med vänster hand kunde hon sedan greppa tag i penis och införandet kunde ske.


Allt använt bandage, blodigt och kletigt av var och vätskor, skickades till tvätten. Därifrån kom allt det rena bandaget tillbaka till avdelningen, hopskrynklat till små kulor och trasselband. Förstaårselev och plätt sattes nu att reda ut, vika och rulla. För att kunna dra ut de små kompresskulorna måste vi först fukta dem. Vi satt mitt emot varandra med knäna ihop och en masonitskiva, med den skrovliga sidan upp, emellan oss.


Vi tog tag i hörnen på kompressen, sträckte ut den och fäste den i skrovlet på skivan. Kompress efter kompress drogs ut tills det låg en bunt av cirka 30 stycken hopklistrade på varandra. Varje bunt lades sedan att torka på elementen. Nästa dag vek vi kompresserna, med det översta hörnet tillbakavikt, och räknade ner tio stycken i varje paket. Pappret till paketen var troligen återvunnet det också, gråvitt och tjockt. Bindorna rullades mot låret. Man höll ut med ena handen och rullade med den andra. Allt bandage skickades sedan för sterilisering. Jag tror att allt ångades. Det var ett trevligt och rent arbete. Vi fick sitta ner och kunde prata med varandra.



Allt var frid och fröjd tills avdelningssköterskan kom tillbaka. Hon var en allvarsam och tystlåten människa med argusögon. Det skämtades inte mera med patienterna eller skrattades i sköljen. För övrigt var det lugnt. Vi var ju inte på ”Stora helvetet”.


En dag hände något som gjorde att jag förstod namnet. En nyopererad man fick plötsligt delirium, kastade sig ur sängen, sprang in i dagrummet med skjortan fladdrande runt benen, öppnade ett fönster och tänkte hoppa ut. Det gick så fort att alla förlamades av chocken och somliga av patienterna skrek och svor. Den 
enda som reagerade blixtsnabbt var förstaårseleven. Hon rusade efter honom, hann få tag i skjortan och hala ner honom från fönsterbrädan. Patienterna hurrade och alla berömde flickan som handlat så fort — alla utom avdelningssköterskan.


Hon skällde ut henne. Jag förstod ingenting. Vad hade hon gjort för fel? Jo, hon hade sprungit i uniform. Att hon räddat ett liv var alltså en bagatell mot att springa i uniform! Det var så det gick till på Lilla helvetet. Folk blev orättvist utskällda.


Nu, som gammal, inser jag att avdelningssköterskan blev lika rädd som vi andra, ännu mer rädd förresten. Avdelningen var ju hennes ansvar och som den tysta, ensamma människa hon tydligen var, hade hon nog ingen annan möjlighet än att låta sin rädsla gå ut över andra. Det var många gamla sköterskor som betedde sig så. Antagligen hade även de levt sina liv ensamma med bara en lucka i väggen.
TEXT: SONJA DANIELSSON